Mat är inte knark, punkt.

Det är tidig förmiddag i Shoreditch, en sådan dag när man kollar på termometern och ser att det är sju grader varmt. Så man tar på sig något snyggt och går ut och sedan fryser man stjärten av sig. Kollar väderappen på telefonen. ”Feels like 0 degrees.” Okej. Jag ska just gå in hos min frisör och färga håret för över hundra pund. Jag stannar för att ta en bild av en skylt med texten ”Welcome to Tower Hamlets”, som är min stadsdel, med ett par fula höghus och en gråmelerad himmel i bakgrunden. Det ska bli en ironisk bild att posta på Instagram.

Men plötsligt känns den inte lika kul längre. I den röda telefonkiosken i korsningen, en sådan där gammeldags London-telefonkiosk som återfinns oftare på vykort än i verkligheten nu för tiden, ligger en man. Han har smutsigt skägg och lunsiga kläder, runt ena skon har han knutit en plastpåse. Han injicerar, rakt upp i sin trasiga, bleka arm. En sinnebild av misär kvart i tio en torsdagsmorgon.

Utanför telefonkiosken står hans hund. En oklar amstaff-blandning, musklig och blöt och okopplad. Ändå kommer den där hunden inte att komma fram till mig ens om jag klär mig i en köttklänning. De hemlösas hundar är de lojalaste jag sett. Den här hunden fryser så att den skakar, men den står troget utanför telefonkiosken och väntar, alldeles tyst.

Det fulaste tricket i boken är att relativisera problem. Som feminist har jag hört det så många gånger att mina öron är ett fysiskt mirakel eftersom de fortfarande inte trillat av. ”Ni tjatar om lika lön för samma arbete men tänk på kvinnorna i Afghanistan.” Det är ett fult trick för att det är så enkelt. Det finns alltid någon som har det värre. Jag använder den där argumentationstekniken själv, dagligen. ”Okej, du tjurar för att du bara har 16 procents batteri kvar på din iPad? Jag ska berätta för dig, att det finns barn i världen, ganska många faktiskt, som knyter mattor och får stryk om de behöver gå på toaletten. Sluta lipa.”

Men ibland gör ordvalen saker FÖR skaviga. När jag väntar på att hårfärgen ska verka råkar jag läsa en text som handlar om att svenska föräldrar måste sluta makaronknarka sina barn. Tonen är alarmistisk, indignerad, och ”forskningsbaserad”. Jag ser telefonkiosken genom frisörspegeln. Hunden står kvar. Och där inne ligger någon som knarkar på riktigt, alldeles stilla ligger han. Han kan vara död.

Det är väl bra att försöka äta nyttigt. Men kalla inte makaroner för knark. Knark är knark. Makaroner är mat.

(Borås Tidning, 150301)

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Mat är inte knark, punkt.

  1. Spindeln skriver:

    Fan vad bra du skriver!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s