Min vän Winston.

”You look like you just got released from Sing-Sing or something.” Min vän Winston är inte förtjust i mina tatueringar. Han tycker att de får mig att se kriminell ut. ”Du kommer in med blont lockigt hår, sedan tar du av dig jackan och folk blir förskräckta. Du måste förstå. Det där är inte vackra tatueringar. De ser ut att vara gjorda med en nål och lite bläck på kåken. De får dig att se ut som en thug.” För honom är det något dåligt. Jag tar det som en komplimang.

Winston är uppvuxen i Croydon i södra London, närmar sig 50 och är stor som fan trots att det var länge sedan han slutade lyfta skrot. Han är svart, rakad och arbetar som säkerhetsvakt på filminspelningar och konserter. Han är bra på sitt jobb. Det räcker att han ger någon en blick så gör de som han säger. När han var nitton lät han en tandläkare slipa ner hans vänstra framtand till en liten pligg, och på pliggen limmade tandläkaren fast en krona i guld. Jag har alltid velat ha en sådan guldtand. Men Winston tycker att jag vore dum i huvudet om jag satte in en. Han berättar att guldtanden bara är ditlimmad. Ibland lossnar den. ”Då får man gå omkring med en stor glugg i käften. Det ser INTE bra ut.” Jag säger att jag tycker att det låter nästan ännu tuffare, med en tandglugg. Som en utslagen tand på en proffsboxare. ”Bad ass”, säger jag. Winston bara skakar på huvudet.

Sedan retar jag honom för att han sjunger med till tyska Haddaways gamla eurodiscodänga ”What is love?”. Själv lyssnar jag sedan jag var elva uteslutande på hård rap. Då upptäckte jag Public Enemy. Jag satt med min franska kompis Sebastién i hans jättevarma pojkrum i Paris och lyssnade på It takes a nation of millions to hold us back. Bara att jag reste till Paris med min mamma och brorsa flera somrar i rad, berättar något om varifrån jag kommer. Sebastién berättade högtidligt att Public Enemy spelat i Paris några veckor tidigare men han hade inte fått gå på konserten för sin mamma för ”det kunde vara farligt”. Då var jag fast. Den aggressiva energin, de statiska beatsen, det djupt politiska innehållet och ja, den närmast militanta estetiken.

Det rimmade egentligen inte alls med hur jag växte upp. Vad jag kände till. I Brämhult utanför Borås hade de allra flesta minst en bil, perfekt golfgräsmatta och villa. Folks pappor var egna företagare, folks mammor jobbade deltid och bakade fantastiska kanelbullar. Mina föräldrar var givetvis lärare och det räckte att ha det lite för stökigt och lite för många böcker hemma för att jag skulle känna mig som en outsider. Visst hände det jobbiga saker även i medelklass-Brämhult, men oftast inte värre än att någon klottrade på skoltoan eller drack folköl och körde moppe innan vi fyllt femton. Några pappor drack för mycket, men det var aldrig något som märktes. Att jag så starkt, nu i över tjugo år, identifierat mig mer med amerikanska gangsters med sagging pants för att de alltid bär pistol än med säg, Pernilla Wahlgren, är väl både djupt mänskligt och en sorts val jag gjort. Man skulle kunna säga att jag ägnar mig åt kulturell appropriering 98 procent av min vakna tid. De återstående två procenten äter jag sill och står i kö på Ikea.  (Jag hatar sill.) (Och Ikea.) Om kulturell appropriering är ett brott, så är det sant som Winston säger. Då är jag kriminell.

Hans uppväxt liknar inte min särskilt mycket, utöver att vi vuxit upp båda två. Han berättar om att vara hungrig, om att leva mycket nära tunga narkomaner, om att umgås med folk som mutar poliser, om gäng där bossarna tjänar flera tusen pund om dagen och mycket om droger, slagsmål, vapen, crazy shit. Han var aldrig riktigt där, men aldrig riktigt inte där heller. Han tycker att polisen är viktig, men blir inte ett dugg förvånad när jag berättar om REVA. ”Some officers go hard on white people too, but from what I’ve seen it’s more likely that they will beat up a black guy.”

För mig har gangster-estetiken alltid varit ett val. Att tycka att det ser coolt ut med en utslagen tand, kåken-tatueringar på halsen och skröfsiga kläder är bara för människor som kan välja. De som inte kan välja har… inget val.

I mina barns skola stoppar lärarna med lappar i skolväskorna med goda råd kring tandvård. Råden är, typ: ”Det är bra att borsta tänderna ibland. Gärna två gånger om dagen, morgon och kväll. Det är även bra att använda tandkräm och att gå till tandläkaren då och då.” När min vän tandteknikern är på besök, traskar hon runt på pubarna i Shoreditch och vill sätta in tandställningar på hälften av gubbarna hon ser. Dagen efter råkar jag på Mary, min granne, när hon är ute och promenerar med sin tjocka hund. Hon håller handen över munnen när hon pratar, för hon bet ut en tand till frukost. Hon skäms. Hon är världens vänligaste, artigaste mest tillmötesgående person som erbjuder sig att vara barnvakt och pussar oss alla på kinden när vi möts, men hon vägrar visa sin mun med en tand som saknas.

Att ha en glugg i stället för framtand, eller för den delen en guldtand som Flavor Flav eller Mike Tyson, är inte bad ass här. Det är bara ledsamt och graverande, även om gentrifieringen pågår för fullt och man aldrig kan vara helt säker på uppdelningen mellan chav/ hemlös/ hipster med arkitektanställning. Att täcka sin hud med svarta, spretiga tatueringar signalerar inte att du är en 37-årig tvåbarnsmorsa med bolån och råsaftcentrifug, snarare att du haft det rätt besvärligt här i livet och att det faktiskt var den du delade cell med som gaddade upp dig.

Det är en berättelse om orättvisor nedkokad till några få attribut. Jag kan ha en glugg mellan tänderna, vilka tatueringar jag vill och bära min dyrbara MacBook Air i en smutsig tygkasse. Jag kan glömma att skicka med mina barn viktiga lappar till skolan, låta dem gå till skolan med smuts under sina små barnnaglar, muta dem med godis i parken. Ingen kommer att kolla snett eller ringa soc på mig i första taget. Min klassbakgrund och mitt kulturella kapital skyddar mig, och det är en långtgående garanti för ett hyfsat värdigt liv även om jag inte tjänar så mycket. Winston däremot, blir direkt insorterad i ett bestämt fack.

Det är så rasism ser ut. Det är så ett klassamhälle ser ut. När jag bär kortärmat, lyssnar på musik full av maskingevär och skickar mina barn till skolan med omaka strumpor, åtnjuter jag helt enkelt mina privilegier som vit medelklasskvinna. Det gäller för mig att aldrig, för en sekund, glömma det.

(Arena, förra året någon gång.)

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s