Min faster Ansi

Varje gång jag har träffat min faster Ansi de senaste 20 månaderna har jag vetat att det kan vara sista gången vi ses.

När jag var liten hade hon Diorväska, fantastisk parfym och satt snyggast av alla vuxna jag kände. Hon kallade mig ”Beckan” med en särskild värme i rösten och jag var livrädd för hennes siameskatt Oskar som strök omkring under matbordet. Jag satt alltid med fötterna uppdragna på stolen hemma hos dem. Hon var en sådan sorts vuxen som pratar med barn utan att löjla sig eller förställa rösten. Hon pratade med mig som om jag var en människa.

Små detaljer. Hon stängde in sig i ett rum och målade ibland. Hon köpte sockerfri julmust, bara till mig, när jag hade fått diabetes. Hon sa ifrån när hon inte höll med sina gapiga bröder, fast på ett vänligt sätt. Och nu när jag är vuxen pratar vi om livet, om att leva med någon, om hur viktigt det kan vara att flytta ibland. Stora saker, liksom. Kanske är det för att vi båda börjar inse att tiden är för kort för att hålla sig enbart till vädret, om man bryr sig om varandra. Mina barn ser henne som en magisk person: hemma hos henne och hennes man Lars finns en låda i frysen där man får ta hur många glassar man vill.

För drygt ett och ett halvt år sedan fick Ansi en cancerdiagnos. Enligt statistiken skulle hon egentligen redan vara död. Hon är dock mer levande än någonsin. Hennes kropp har slutat svara på cellgifterna, men hon ser ut som alla yoga-detox-människor drömmer om att se ut och om vi pratar med varandra i två timmar är allt vi säger ärligt, öppet, på allvar, på riktigt. Det känns som att ha en sorts mentor för livet. Doktorn säger: ”Jag kan inte ge dig en prognos. Jag tror att du kommer leva utanför all statistik, bortom diagrammen och skalorna.”

Jag tror det också. Hon fyller snart 70 och jag har sagt åt henne att se till att leva i åtminstone 18 år till. Jag behöver henne, jag behöver hennes råd och tankar och kärlek. Hon har också massa barn och barnbarn. Hon är liksom inte färdig här, inte än. Jag är så tacksam över att hon finns, och även om det inte blir arton år till så kommer hon alltid att finnas med mig i hjärtat. Cancer borde vara olagligt, men det borde också vara kriminellt att inte ta vara på varandra, så länge vi nu får ha varandra.

(Amelia 3, 2015)

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Min faster Ansi

  1. Kristina Lindgren skriver:

    Hej, jag vet inte riktigt hur jag ska skriva det här men jag ska ge mig på ett försök. Min mammas bästa vän drabbades också av cancer, hon slutatde svara på cellgiftsbehandlingarna, var till USA och testade en ny teknik, hon forskade och letade dygnet runt efter olika möjligheter att få några år till att leva, eller att helt överleva. Hon var bara 45 år gammal. Men, det jag ska komma fram till är att när hon slutade svara på cellgiftscellgiftsbehandlingarna, så sa läkarna att hon bara hade två veckor kvar att leva. Två veckor.
    Hon levde två år till.
    Hon levde två år till tack vare att hon hittade en duktig kinesiolog. Med hjälp av kinesiologen så gick de tillsammans igenom olika ämnen, vitaminer, mineraler osv. och lokaliserade vad som försämrade hennes tillstånd. De gjorde upp ett kostschema som hon började följa. När hon sedan kom tillbaka till läkarna på sjukhuset satt de bara och gapade. Det var ju inte meningen att hon fortfarande skulle leva, och dessutom hade hennes värden förbättras. De kunde inte finna någon logisk förklaring.
    Och tyvärr är det ju så det är ibland, att den alternativa vården inte är accepterad inom primärvården.
    Det jag ville berätta, det som jag tänkte på när jag läste din krönika, var att det kanske finns ett alternativ för din faster. Jag har sett det ske, låt det bli verkligt för er också.

    Mvh. Kristina Lindgren

    • Rebecka skriver:

      Tack Kristina! Jag tycker att det är så himla svårt med sånt här, blev ju tokig på folk som skrev till Kristian Gidlund typ en vecka innan han dog att allt skulle bli bra om han bara löptränade/ åt makrobiotiskt/ gjorde en tarmsköjning. Du vet. Men samtidigt är det klart att det finns massa alternativmedicin som gör jobbet också. Allt är ju olika, för alla, och det finns inga som helst garantier med något, inte cellgifter heller. Men många såna metoder är väl värda att testa, antar jag. Tack för att du delade och jag är glad för din mammas väns skull! kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s