Vem vare som facking tänkte?

Tower Hamlets, stadsdelen där jag bor nu, är en av Englands fattigaste. Väldigt många har det svårt, över hälften av eleverna på mina barns skola får subventionerad skollunch för att deras föräldrar inte har råd med de två punden per dag som den kostar. Folk bor skruttigt, sju barn i en tvårummare, de tvingas gå i sitt enda par sommarskor även när det blir snö och jag har hört om rektorer som köper busskort i smyg till sina elever för att de över huvud taget ska kunna ta sig till skolan.

Samtidigt pågår en omfattande gentrifiering sedan drygt tio år tillbaka. De minimala, fuktskadade radhusen runt den lilla parken där jag bor kostar en miljon pund. Rika ryssar och företag köper upp dem, målar allt vitt och fräscht och hyr ut dem till idioter som jag för tokiga summor pengar i månaden. Från mitt sovrumsfönster ser jag Sivill house, ett högt council-hus där flera avsnitt av den mörka kriminalserien Luther spelats in. Brandlarmet går där ständigt, för att folk röker gräs i hissen, och den som kommer hem efter klockan sex på kvällen kan nästan räkna med att få morsa på snuten när de går in genom sin egen port.

När det görs tv-serier härifrån handlar de om gäng, knark och fattigdom. ”Allt var rätt verkligt utom vissa slanguttryck,” sa en ungdomsperson om serien Top Boy som utspelar sig i grannstadsdelen Hackney. ”Men en sak gjorde allt helt overkligt, och det var att man aldrig hörde polissirener.” På Brick Lane öppnade nyligen ett fling-kafé där man kan betala upp till sju pund för en skål flingmix med mjölk. I närheten av det slår snart ett gröt-kafé upp portarna. Några meter bort står folk och vänder på sina pence för att ha råd med någon sorts middag till sina barn.

Så smått har jag börjat inse att flera av personerna jag träffar på vinbaren om kvällarna, inte jobbar. De lever på att hyra ut bostäder de råkat köpa innan priserna gick upp, och det lever de gott på. En skål Rice Crispies med mjölk i hipstermiljö är inga problem. Inte att köra Land Rover eller Porsche heller, trots att de har gångavstånd överallt. Den hemlöse mannen som sitter med sin labrador utanför Sainsburys har fått något i ögat. Det är alldeles rött och inflammerat nu, ser ut som rött slime. Jag ger honom ett pund och köper kaffe för två och ett halvt och allt är så skenande… orättvist. Att det blev såhär världen blev är helt obegripligt. Vem vare som facking tänkte?

(Borås Tidning, 20150315)

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Vem vare som facking tänkte?

  1. Marica Andersson skriver:

    Hej Rebecka!
    Sitter på en balkong i Skene/Assberg- skiljsmässodalen kallar folk det visst..tidningen Amelia framför mig och en rejäl lopp kaffe. Solen värmer själen å sätter i gång mina tankar på livet. Har ej läst ditt inlägg i BT här ovanför, ska det efter jag skrivit, men just nu måste jag bara tala om en sak! DU är så himla bra Rebecka!! Å du gör mig stolt å glad när jag läser det du skriver. Varje gång tänker jag va glada folk i din närhet måste vara…! Du ger mig energi genom att skriva om vardagliga saker, så avklätt malet att det är vackert! Du gör mig så stolt, stolt att det finns kvinnor/ människor med enkla värderingar. Jag tycker nämligen att det vackra just ligger i det enkla. Tack för att du delar med dig, jag blir glad! Tack å ja en fin dag. Marica på balkongen i skiljsmässodalen. 😉

    • Rebecka skriver:

      Jaha nu började jag nästan grina. TACK vad fin du är! Hälsa skilsmässodalen, låter lite ledsamt kanske men ändå så mycket bättre än ”olyckligt-äktenskap-berget” tänker jag. KRAM

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s