Den lille invandraren

Jag är född i Sverige och uppvuxen i Brämhult, Borås, i ett enormt tegelhus med heltäckningsmattor, fuktskador i källaren och bidé i badrummet. Jag har alltid haft eget rum, kunnat äta mig mätt och fått gå både i skolan, scouterna och spelat fiol. Alltid har jag kunnat uttrycka vad jag menar på samma språk som alla runt mig pratar, jag är vit och även om mina föräldrar verkligen inte var rika så fick jag köpa Levis-jeans när det var rea och vi hade råd att resa ibland. Även när jag känt mig som mest annorlunda och konstig har jag liksom hört till.

Sedan ett drygt år bor jag i London. Här är jag den konstiga invandraren. Det går ganska bra, eftersom alla här är ganska konstiga och/ eller har rötter någon annanstans. Ändå går det inte en dag utan att jag påminns om att jag är lite utanför. Det är som om jag lever lite bredvid samhället.

Jag hittar inte rätt ord. Mina barn retar mig för min brytning och jag måste ofta fråga dem vad saker betyder. Ibland skäms de över mig för att jag är så trög på engelska. Jag behärskar inte de sociala koderna, så jag antar att jag växelvis blir uppfattad som alldeles för kärvänlig och direkt oartig. Häromdagen skulle jag hämta ut medicin på apoteket och fick goda råd av en ex-heroinist med tre tänder kvar i käften om hur jag skulle bära mig åt. Alla tror att jag är från Schweiz.

När jag ska identifiera mig måste jag ha med mig passet och en gasräkning med mitt namn på som bevis på att jag verkligen bor här. Mitt svenska körkort duger inte som identitetshandling, personnummer finns inte. Jag köper äpplen som smakar fan och först senare får jag veta att det är ”matlagningsäpplen”. Vad är det ens? Jag vet inte vart bussarna går, jag kan inte mitt eget telefonnummer och när jag äter middag med folk missar jag hälften av skämten, minst. Jag har inte så många kompisar, jag vet inte vart jag ska gå när jag behöver klippa mig och ingen ber mig om hjälp när det ska vara basar i barnens skola.

Och jag tänker på att jag ändå blivit invandrare av fri vilja, i stället för att som så många, tvingas fly från krig, svält och förtryck. Och så tänker jag att det vore nyttigt för de snåla asen som inte vill att förhållandevis lyxiga Sverige ska ta emot medmänniskor i nöd, att vara med om det samma.

(Amelia 4, 2015)

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Den lille invandraren

  1. Malin skriver:

    Hej! Jag bor i Hackney precis på gränsen till Tower Hamlets (Victoria Park village). Är mellan två jobb i april så tar gärna ett glas vin i vårsolen någon gång om du är sällskapssjuk! Släng iväg ett mejl vetja. Är gift med en britt så kan även komma med käcka integrationstips vid behov 😉

  2. Hej! Jag är fd Londonbo själv så vet precis hur det känns. Trevligt att snubbla över din blogg, ser fram emot att följa dig 🙂

  3. Eva skriver:

    Så bra skrivet! Kände exakt samma när jag som olycklig tjugoåring bodde i Paris, av egen fri vilja! Dina texter är verkligen en fröjd att läsa! //Eva

  4. Åsa skriver:

    Känner igen mig och njuter av rolig läsning! / Också liten invandrare

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s