Detta hände

Jag är på väg för att hämta mina barn i skolan. Jag sneddar över gatan när jag hör någon ropa på mig. ”Miss!” En grönblek man på en kapad hyrcykel sladdar mot trottoaren. Hans mössa håller på att trilla av hans spretiga hår, hans brallor nedhasade över kalsongkanten och om jag inte visste bättre vid det här laget skulle jag lika gärna kunna ha tagit honom för hipsterarkitekt.

”Ursäkta, förlåt, miss, jag är ledsen att behöva störa dig såhär, du har säkert bråttom, jag är verkligen ledsen men. Jag är desperat. Jag måste försöka ta mig till Homerton Hospital och jag har inte råd, jag tror det är bråttom, förstår du…” Han flackar med blicken i eftermiddagssolen. Isblå, genomträngande ögon som naglar fast mig i den pittoreska gatstenen.

Jag är inte beredd. Han halar upp sin jackärm. Ovansidan av hans underarm ser ut som sådant min man ber mig köpa med hem när barnen önskat sig spaghetti bolognese till middag. Fast då ligger det i svarta polyeten-tråg täckta med plastfolie i en kyldisk i mataffären. Hans underarm är köttfärs, rosa och röd och köttsåret är djupt. Om jag petade bara lite skulle jag se ända ner till skelettet, inser jag. Huden runt om är ojämn, fransig.

Han sträcker fram en smutsig handflata. ”Snälla, snälla miss. Förlåt att jag visade dig det här, det är äckligt, jag vet. Men jag måste till sjukhuset och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Har du två pund? Ett pund? Vad som helst.”

Jag gräver i fickan och ger honom alla kaffeslantar jag har. Han säger tack så mycket och cyklar vidare, sådär som halta personer cyklar på kapade hyrcyklar, om ni vet? Jag måste springa för att hinna till barnens skola i tid. Det gör jag så klart. Och när de skuttar framför mig på trottoaren på väg hem, mina medelklassiga, rena, glada, mätta och inte direkt pissfattiga barn, så inser jag att jag redan varit med om exakt det här förut.

Samme man cyklade upp bredvid mig, två kvarter härifrån, för fyra månader sedan. På en kapad hyrcykel, och han sa samma saker och visade samma köttsår. Sex gånger tolv centimeter öppet människokött på underarmen. Även då ville han ha finansiell hjälp att ta sig till Homerton hospital.

Ta en sekund av ditt enda liv. Föreställ dig att du måste hugga upp din egen arm för att kunna tigga pengar av främmande människor för det du nu behöver för att orka ta dig genom dagen. Jag borde kanske känna mig lurad, men jag känner mig inte lurad av honom. Bara av att fattigdom driver människor till sjuka saker.

(Borås Tidning, 150329)

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Detta hände

  1. Ulrika Forsberg skriver:

    Hej Rebecka! Jag har precis börjat läsa din blogg efter att Johanna Swanberg länkat. Jag bor i London sen september 2013 och är bosatt i Brixton. Besöker sällan östra London pga lathet då kommunikationerna är dåliga mellan ställena. Men av de få gånger jag varit där, säg 10 gånger, så har jag stött på denna man 3 gånger. Första gången blev jag förfärad gav honom alla mynt jag hade på mig. Andra gången var en sommarkväll när jag var lite full och då avfärdade jag honom snabbt och utbytte tröttsamma blickar med mina kompisar varav en var med förra gången jag mött honom.
    Ångesten morgonen efter när jag vaknade med klarare huvud var fruktansvärd. Vem trodde jag att jag var egentligen? Tjejen med världens lägsta smärttröskel och största rädlsa för knivar nekar en man som skurit sig i armen för att överleva? Nej då fick jag mig ett rejält uppvaknande. När jag för tredje gången stötte på honom så tömde jag fickorna.

    Tack för en bra blogg med tänkvärda texter.

    //Ulrika

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s