Oscar Levertins vänner/ Martina Montelius

Alla har alltid sagt att folk knullar jättemycket snett på Bokmässan, men jag har aldrig fattat när eller hur eller med vem? Själv får jag bara släpa omkring på tygkassar från självpubliceringsområdet, tyngda av böcker som jag råkat köpa, trots att jag redan vid halv tolv tänkt att ”inte en jävla bok nu, Åhlund, du kan beställa dem på internet sen, och ikväll ska du äta en ordentlig middag och sedan kanske dricka två glas vin och gå raka vägen till ditt hotell och sova sova sova.” Inte förrän jag stiftar bekantskap med Martina Montelius’ Boel Märgåker, förstår jag.

Boel Märgåker är en olämpligt ouppskattad kulturbärarinna med ett eget litterärt sällskap, en jättetråkig man och ett minst sagt sårigt förflutet. Hon åker på litteratur-kryssning och tänker att nu jävlar. Litteratursällskapet är med på kryssningen, liksom ”namnkunniga författare” och representanter för tidningen Läslust. Och en eller annan man/ ung städare/ härlig kvinna som Boel vill leva ut sexuellt med, och eller giftmörda. Här ska pundas, knullas, supas och betes olämpligt för en 62-årig kvinna som ingen ens verkar bry sig om längre. Vad finns kvar?

Jag har skrivit om böcker så himla länge nu, och jag försöker att möta alla nya författarskap som sätts i min hand/ mailas som pdf och plockas upp i min tunna läsplatta, som Nya. Lite för ofta vill jag skölja mitt litterära inre med litterärt klorin och börja om från en nollpunkt. När jag läser Montelius texter känns det helt överspelat. Hon skriver som om ingen någonsin hade skrivit förut. Som om hennes gärning börjar här, nu, utan att ha tagit minsta lilla intryck från någon annan författare eller poet eller för den delen skribent till en instruktionsbok för hårtorkar med extra munstycke för ”mjukare föning av ett hår med självfall”.

Jag måste försöka förklara. Berättelsen om Boel är extremt tragisk och upprörande, samtidigt lakoniskt redovisande, och på en gång så jävla rolig att den som sitter på bänken bredvid i parken när jag läser Oscar Levertins vänner tror att jag är en psykotisk person som skrattar så mycket, och högt, för mig själv. Samtidigt som jag då och då tappar andan av sorg, medkänsla, systerskap. Det är en slingrande, vindlande skröna som aldrig tappar fotfästet men ändå svävar omkring helt i ett eget kosmos. Genren heter ”elegant buskis noir på nästan formell men hisnande svenska med rap-influenser”, kanske. På ett bra sätt. Jag vill bara läsa mer och mer av Martina Montelius. Energin som är nedsprängd i den här romanen är mer än de flesta författare skulle orka uppbåda under en livstid.

(Borås Tidning, 150423)

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Oscar Levertins vänner/ Martina Montelius

  1. bakbokmat skriver:

    Jag har precis läst ut boken, och vilken upplevelse det var! Ska smälta upplevelsen någon dag och sedan göra ett tappert försök att recensera den.

  2. Ping: Oscar Levertins vänner | Bak bok mat

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s