Balmain för HM, säger ni? Jag är tyvärr redan förlorad som cirkusdirektör :(

Det sägs att den klädstil man har under sitt livs bästa period kommer man att fastna i. Oklart hur sant det är: SÅ ofta ser man ändå inte färgglada Acqua Limone-tröjor, om man inte befinner sig i Göteborg. Men om det är sant, måste jag tro, att när vi går genom tiden har allt det bästa redan hänt. För mig alltså. Närmare bestämt för två år sedan. Föga anade jag att en slarvig sväng på Lindex i Ringen var peaken i mitt modeliv, men så kan det ha varit, för det var då jag såg en svart slokhatt på en skyltdocka och tvingade expediten att strippa dockan och sälja hatten till mig.

Det är sällan man fattar att sådana där slumpmässiga beslut kommer att forma ens liv för all framtid. För mig blev det just den sekunden, i ett trist köpkvarter i Stockholm, där allt liksom frös, stilmässigt. Det kan ha varit det dummaste jag hört talas om. Det var även inkörsporten till ett liv som cirkusdirektör.

Vid det här laget har jag dumpat den där Lindexhatten för länge sedan och blivit finsmakare inom hatt. Jag har en hatt som får folk att uppmana mig att sjunga Jamiroquai på karaoke, jag har Snusmumrikens hatt, jag har en i bränd filt, handgjord, från Småland. Vet ni hur dyrt det är med hatt? Det är svindyrt.

Resten av min garderob består av långa rockar och klumpiga svarta skor. Det händer att jag vaknar på morgonen och tänker: ”Nä du, Åhlund, idag är du inspirerad, idag ska du klä på dig något annat än hatt, lång rock och klumpiga svarta skor.” Och så ställer jag mig framför min garderob, men så blir det bråttom att hetsa folk att äta upp sin frukostmacka och samtidigt hinna hälla i mig själv lite kaffe och mina ananasbitar och min egen smörgås, och sedan hinner jag kanske slänga ett getöga i hallspegeln innan jag går ut i samhället och då är det ändå den där jävla cirkusdirektören som glor tillbaka. Varje dag, varje dag.

Eftersom jag bor i en stad där allt finns, vill jag numera sällan ha något. Det enda jag köper är avokados och blommor. Avokadosarna äter jag upp, och blommorna tar jag snabbt död på. Någon gång ibland tänker jag: ”Nä, nu köper jag något blommigt! Eller färgglatt!”. Jag plockar med hundra plagg till provhytten. Sedan vaknar jag upp igen i kassan. Och då håller jag på att betala: en hatt, någon rock eller ett par klumpiga svarta skor. Så gick det för mig.

(Amelia 6, 2015)

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Balmain för HM, säger ni? Jag är tyvärr redan förlorad som cirkusdirektör :(

  1. Alexandra Strömgren skriver:

    Vilken fin hund. Kan du berätta mer?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s