När jag blev utskälld för att jag är glutenintolerant och älskade det.

Min kompis är uppvuxen i östra London och en dag tar hon mig till sitt stamställe på Bethnal Green Road. Det är en minimal lokal med träpaneler, speglar som är så gamla att de svartnar och exakt så många stolar och bord som går att knö in på trettio kvadratmeter. Samma italienska familj har ägt och drivit denna skolbespisningsliknande restaurang sedan 1902 eller något sådant. Jag har hört folk prata om det som ett ställe de går till när de behöver kolhydratladda inför en cykeltur på trettio mil. Alternativt kurera en särdeles elak baksmälla. Jag bläddrar i den pasta- och pizza-stinna menyn och blir mätt innan jag ens kommit förbi förrätterna.

Om ni någon gång känner ett trängande behov av att bli högljutt hånade för att ni är glutenallergiker, skulle jag varmt vilja rekommendera er att gå hit. Anna, min kompis gamla kompis, är smutsblond, superenergisk och gapig. Ingen i den trånga lilla lokalen kan vare sig undgå att mitt tarmludd slits bort om jag äter vetemjöl, eller vad Anna anser om den saken.

”Detta är det löjligaste jag någonsin hört!” ropar hon femtio centimeter från mitt öra. ”Vadå, inte gluten! Det är något med yoga och trams, eller hur! Drick någon kallpressad grönsaksjuice, why don’t you, när du ändå håller på! Bah!”

Om det fanns VM i utskällning skulle Anna vinna varje år. Ändå känner jag mig märkligt upprymd, liksom glad, särskilt när jag inser att hon faktiskt inte kommer att spärra upp mina käkar och tvångsmata mig med glutenmakaroner. Det här är bara ett mysigt sätt att umgås. Och att bli utskälld är lite samma sak som att bli accepterad, vilket för mig då har gått på bara några minuter eftersom jag kom hit med en stammis.

Jag får stekt ägg, kyckling och två kilo stekt potatis på en tallrik stor som en barnpool. Min kompis försöker beställa sallad men se, det går inte för sig. Hon råkar ha träningstajts på sig, och då tänker Anna inte tillåta henne att bara äta sallad. Hon får också ägg, kyckling och två kilo stekt potatis. Det är bara att trycka i sig.

En rakad kille i Stone Island-jacka sitter i ett hörn och fyller år. 22, visar det sig, när hela restaurangen stämmer upp i Happy Birthday. Han rodnar över hela skallen. Sedan tipsar Anna mig om att komma tillbaka klockan halv fyra på fredag, för då kommer det alltid en 92-årig dam hit, hyssjar alla och plockar fram en plastmikrofon som hon sjunger gamla klassiker i. Jag längtar.

(Borås Tidning, 150524)

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s