Drömmen om Ester/ Anna Jörgensdotter

Jag antar att alla skapande kvinnor (förmodligen alla kvinnor) mött honom. Mannen som försöker ta ner en. Kanske genom att inte ens bekräfta ens existens. Kanske genom att säga att man inte borde be om betalt för sina verk; ”att någon tycker att det du gör är trevligt är väl ett arvode i sig?”. Kanske genom att helt enkelt, i manlig pompa och hybris, se sig nödgad att kritisera ens gärning och begåvning på inga grunder alls.

För konstnären Ester Henning var den mannen Anders Zorn. Denna i princip helgonförklarade, mycket traditionella målare som ”var där med sina penslar trots att kvinnorna ville vara i fred”, som Ester tänker. Hur han levde som en sorts världsstjärna/ maffiaboss i Mora, där Ester växte upp. Han viftade bort henne som man viftar bort en störig fluga, sa åt henne att hon var färgblind, och att skulptur inte var kvinnogöra.

Ändå flyttade Ester till Stockholm för att gå konstskola och, givetvis, samtidigt arbeta för sitt uppehälle. Det gick förhållandevis bra med konsten. Sämre med själva Ester, som fick diagnosen schizofreni och levde två tredjedelar av sitt liv på olika mentalsjukhus. Till slut träffade hon en kurator som gav henne färger, penslar och papper. Idag betraktas hon som modern, före sin tid, mycket begåvad och egensinnig, pilutta dig gamla Zorn-gubbe.

Drömmen om Ester är Anna Jörgensdotters dröm om Ester, och den är så många saker samtidigt. Förutom ett varsamt, inkännande porträtt av Ester Henning, är det en kommentar till myten om det manliga geniet. På sätt och vis tycker jag att man kan se Esters historia som ett bevis för tesen att psykisk ohälsa har tydliga socioekonomiska orsaker. Vad hade det blivit av hennes konst om hon fått studera på dagarna utan att ha jobbat hela nätterna och ständigt behöva oroa sig över mat och husrum? Vad hade det blivit av hennes diagnos om hon varit överklassman?

Drömmen om Ester är också en sorts samtal med samtidens skapande kvinnor. Om villkor, övertygelse, störande element. Förväntningar, hopp och drömmar. Att vara kvinna känns ju ibland som en sinnesjukdom i sig. Som att leva i en fördomsfull, ihoptryckande, förminskande liten kub där man inte riktigt får plats om det inte anstår en att göra sig mindre än man är. Anna Jörgensdotter får med allt detta, på ett sätt som påminner lite om Kristina Sandbergs trilogi om Maj. Samma intuitiva, livaktiga känsla, samma real-poesi.

Drömmen om Ester är en ömsint dröm, som tuggar sig igenom både mörker och ljus och berättar något om vanmakt, uppror och den där konsten som bara måste ut.

(Borås Tidning, 150529)

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s