”Nej, vår båt kommer inte att sjunka.”

Jag reser hem till London efter sommarlovet i Sverige. Passet i handskfacket, bilen är proppfull av grejer och själv är jag proppmätt av min favorithamburgare från Gyllene Måsen. Jag åt en trots att jag inte var särskilt hungrig, eftersom just min favorithamburgare inte finns i England.

Vi rullar på färjan i Trelleborg. Uppe vid lekrummet står två bedagade trettio-åringar och snor ihop ballongdjur åt alla barn. Mina får en tax respektive en orm, båda ballongdjuren kommer att vara sönder inom tio timmar. En farbror har köpt fyra gosedjursälgar och en flaska Captain Morgan i Tax Free-butiken. Vem ska gosa med älgarna, är det han själv eller några barnbarn? Det känns lite vemodigt på något vis.

”Kan båten sjunka?” frågar min ena unge.

”Nej,” säger jag. ”Och om den gör det tar vi på oss flytvästar och sätter oss i en livbåt, så kommer det en helikopter och plockar upp oss.”

Det är ju olika, det där med båtresor. Vi duschar i varmt vatten i vår lilla hytt, lägger oss i rena lakan och sover en natt. Går och äter frukost, fnissar lite åt den tyska ”juicen” som smakar outspädd apelsinsaft, garanterat fri från naturliga råvaror. Samtidigt flyter det drunknade barn i Medelhavet, bilder av dem in i mitt Facebook-flöde.

I Travemünde får vi köra av nästan först av alla och vad ska jag säga, nio timmar på Autobahn är väl inte det festligaste jag varit med om i mitt liv men det går, det gör det, så länge alla barn har batteri kvar i sina iPads och blir matade/ mutade med godis då och då. När man kör in till Eurotunnel-terminalen i Calais ser man inga flyktingar. Men man vet att de finns där. De är många, boendes i primitiva tältläger med drömmar i sina bröst om att kanske, kanske, på olika livsfarliga vis, ta sig över till England.

När det är förseningar i tågtrafiken på grund av ”en tidigare incident” vet alla att det kan vara någon som skadats eller dött. Desperata människor gör desperata saker. Häromveckan försvann en gravid ung kvinna efter att ha skadats allvarligt när hon föll från en bil. En man gick genom hela tunneln, jag kan inte ens tänka på hur ofattbart det är att han överlevde. Bara för att bli gripen av brittisk polis och skickas tillbaka till Calais med vändande tåg.

Det människorna flyr ifrån är värre än att försöka klättra upp på en långtradare och smuggla sig själv till en i bästa fall något mindre hopplös framtid i ett land där Ukip och delar av pressen skriker att de inte har där att göra.

Himlen är hög och jag antar att det kan vara ganska vackert här. ”All min rädsla försvann, när du sakta tog min hand, någonstans emellan Dover Calais”, sjöng Christer Sandelin och Gigi Hamilton för länge sedan. Men för många, många, som vi inte ens ser från vår trygga bil där vi sitter varma och mätta, är Calais bara ovisshet, väntan och rädsla.

(Borås Tidning, 150830)

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s