Förskollärare är hjältar. Behandla dem som det, då.

Det börjar med att hon blir trött på ljud. Hennes egna barn får vara tysta och hålla sig ur vägen, för efter en dag på förskolan där hon arbetar är hon utmattad. Sedan börjar det göra ont i huvudet. Värken är där redan när hon vaknar, men framåt kvällen är den så hård att hon gömmer höger ansiktshalva i handen som för att trycka tillbaka smärtan. Sedan blir hon vimsig. Glömmer saker, kan inte fatta beslut, tappar bort sin telefon. Hon ser olika grejer som måste fixas, men hon orkar inte göra någonting. Det är som att vada i sirap.

När hon får hjärtklappning och armarna domnar blir hon rädd på riktigt. Hon förstår att hon skulle kunna jobba ihjäl sig. Hon går till doktorn. Han frågar hur hon mår. Då grinar hon i en timme. Hon blir lyckligtvis inte skickad på en kurs i mindfulness, utan raka vägen hem till sängen, vilan, med en sjukskrivningslapp som säger att hon är så utarbetad att det vore farligt för henne att ha ansvar för små barn.

Min kompis är alltså förskollärare. Hon är en av de vettigaste, mest plikttrogna människor jag vet. Men att arbeta med barn är tungt. Det är för många barn på för få vuxna på för liten yta. Min kompis är inte den första som pajar, långt ifrån. Trots att de pratat med sina chefer om det här i flera år, och trots att barnen är det mest älskade och dyrbara människor har, sker ingen förändring. Sveriges framtid får lära sig att tiga och lyda, för det finns inte plats för något annat. De får inte ens bajsa vid fel tidpunkt för då spricker schemat för blöjbyten.

Det är något så djupt sjukt med att se barn, eller gamla och sjuka för den delen, som något som ska ”hanteras”. Eller människor som arbetar som någon sorts maskiner. Massor av folk har inte jobb, medan de som har jobb arbetar sig mot sammanbrott. Och detta dessutom gärna i yrken som domineras av, gissa en gång, kvinnor.

Min vän sitter på golvet, ensam, med tolv barn varav två gråter. Hon försöker trösta och hålla koll och prata och läsa bok samtidigt. ”Vad bra det skulle vara om du var en bläckfisk, fröken? Då hade du haft åtta armar i stället för bara två!”, skojar en av ungarna. Vad fan händer. Ingen ska behöva vara en bläckfisk på jobbet.

(Amelia, nr 15/2015)

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Förskollärare är hjältar. Behandla dem som det, då.

  1. Katarina skriver:

    Kändes som det var mig du beskrev, precis så blev det för mig. Ibland tror man att man är den enda, tack!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s