Mitt tålamod med SD är jätteslut.

Nästan allt här i livet handlar om att vara en okej människa. Åtminstone försöka. Typ: le tillbaka mot folk som ler mot en på bussen. Resa sig för äldre och gravida. Inte medvetet vara ett praktsvin. Inte våldta, spöa eller hata någon. Göra upp med sina fördomar och skärpa ihop sig. Vi kämpar på.

Men det verkar helt omöjligt för somliga. Jag har tänkt att rasister, sexister, homofober, fascister och andra Sverigedemokrater bara inte lärt sig vanligt hyfs än. Att det gäller att hjälpa dem att förstå sina egna tvistade hjärnspöken och till exempel prata med dem, för att få dem att förstå den där grundläggande regeln som gäller alla människor: att försöka vara en så okej och hederlig person man bara kan. Att inte roffa, inte förstöra, inte vara ond när man kan välja att vara något annat i stället. Vi har kallat det ”ta debatten” och skyllt på okunskap, rädsla och klassamhället.

Jag ger upp nu. Jag har inte en halv lillfingernagels tålamod kvar. Nästa idiot som gaggar något om att ”Sverige kan inte ta emot alla” och ”de kanske är ISIS” eller ”bättre hjälpa på plats” om människor av kött, drömmar, blod och överlevnadsvilja, kommer jag att skrika rakt i ansiktet tills de ber om nåd.

Ingen jag känner har bett om att bli född, men nu är vi här. Jaså, råkade du, av slumpen bara, födas in i ett samhälle där vi får säga vad vi vill, tro på vad som helst, älska de vi älskar och överleva utan större åthävor? Grattis. Men vet du, om snippan just du pressades ut genom råkade befinna sig i Sverige är det rena turen. Du har inte förtjänat något mer än någon annan, som råkade födas genom en snippa (eller för den delen nederdelen av magskinnet) på en annan plats.

Vi är här, tillsammans. Vi måste försöka vara så okej människor vi kan, och extra okej mot alla som inte hade samma bonnatur som vi. Människor av kött, drömmar, blod och överlevnadsvilja flyr för sina liv. Det minsta vi kan göra är att hjälpa till med det lilla vi kan. Jag kan aldrig ge någon sitt hem tillbaka, jag kan aldrig trösta en medmänniska vars unge drunknat i Medelhavet, jag kan inte ens försöka förstå traumat, sorgen, desperationen. Men.

Jag, och du som läser det här, kan göra vad vi kan. Bete oss som okej människor. Att göra det lilla vi kan är det minsta vi kan göra.

(Amelia 22, 2015)

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Mitt tålamod med SD är jätteslut.

  1. M skriver:

    JAA!
    Bor i ett land (Norge) där vi har en minister (fremskrittspartiet) som pratar om ‘godhetstyranniet’ – för det är ju så fruktansvärt att människors små frön av empati börjat spira, och ‘trist’ när folk uttrycker att vi måste hjälpa så många vi kan så bra som möjligt.. ..känner också att jag bara har det där skriket kvar.

  2. sara skriver:

    Du har så rätt. Jag önskar att din text skulle ingå i skolundervisningen, att alla människor som kan läsa skulle läsa den och Fatta! Fan va bra du är.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s