Happ, så blev jag med hundis igen.

Klick klack klick klack klick över plastparketten- jösses, vad jag har saknat det där ljudet. När jag ska betala mitt kaffe lägger jag upp elva fickluddiga Läkerol på disken. Och tre pellets med kalkon-smak. Inga pengar tyvärr, men det gör inget, för min lille hund är så gullig att jag får kaffe på kredit.

Människor som ”älskar hundar” är ett eget släkte. De står där i sina oljerockar på någon novemberblöt äng med fickorna fulla av ugnstorkade leversnacks och ropar in sina pensionerade polis-schäfrar som heter Ronja eller sina elaka greyhounds med spretiga ben och vassa tänder som lätt tuggar i sig grannens katt. De är… speciella.

Men människor som älskar adopterade hundar är snäppet mer speciella. Man skulle kunna gå så långt som att kalla dem för hundextremtister. Denna subkultur gestaltas fint och en smula överdrivet i en sketch med Amy Schumer. Hon lämnar sin adopterade hund på hunddagis första dagen, och berättar för några andra ”hundmammor” att hon fortfarande ammar sin mops. Det blir startskottet för en informell tävling om vem som räddat den mest stackars och eländiga hunden. En kvinna har räddat en fjorton år gammal tax med rullstol i stället för bakben. En kvinna ger Prozac till sin hund för att hunden lider av problem med sin självbild, och en annan funderar på om sociala medier är för stressande för hennes fyrbenta vän. Hon har köpt en katt till sin hund, eftersom ”husdjur får dig att leva längre”. Till slut kommer kvinnan som vinner godhetstävlingen in. Hon har tagit sig an en… död hund. ”Jag gjorde bara vad vilken hjälte som helst skulle gjort.”

Min lilla hund har vuxit upp i en hundgård på Cypern. Hon flög till Paris och jag fick hämta upp henne på en rastplats i Kent. Hon hade ett smutsigt halsband, sitt pass och floppiga fladdermusöron. Jag ska verkligen försöka att hålla mig ifrån sektbeteende inom hund, men det är svårt. Nu till exempel, skriver jag en krönika om att jag älskar min nya hund väldigt, väldigt mycket och att planen att inte låta henne sova i sängen gick i stöpet redan första kvällen. Sand över hela madrassen nu. När hon är glad krullar hon ihop svansen som en kanelbulle. Jag har redan lärt mig att njuta gränslöst av att bli gäspad i ansiktet med hundandedräkt och så fort vi klarat ut detta med rumsrenheten kommer jag väl att starta en vinjett som heter Samtal med Scout. (Det blir en bok sedan.)

Jag sökte ett husdjur och fann en korsning mellan terrier, tax, fladdermus, kanin och kanelbulle. Jag har aldrig varit mindre besviken.

(Borås Tidning, 151108)

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s