Jag hatar inte så jätteofta, men jag hatar snåla.

Det är ju själva satan att man ska behöva tycka illa om folk. Jag har ägnat nästan hela mitt liv åt att tycka om olika människor. Oftast går det bra! Bland mina vänner finns schamaner, skodesigners, sjuksköterskestuderande, snickare, dataproffs, dagdrivare, dörrvakter, yogalärare, deprimerade, maratonlöpare, häxor, cykelfantaster, keramiker och förskollärare. Bittra, sura, glada, nöjda, förbannade och besserwissrar. Nästan allt funkar. Men ibland… ja, ibland, så tycker jag illa om någon. Och jag tror att jag kommit på den gemensamma nämnaren för personer som jag har svårt för. Ska jag säga det rent ut? Ja: jag hatar snåla.

Snålhet kommer i många former. Det kan vara en person som går lite planlöst på toa precis när en krognota kommer landande på middagsbordet. När hen återvänder kollar hen noga igenom vad alla andra betalat, dricksen inräknad, och sedan betalar hen precis så att notan går jämnt upp. Utan dricks.

Det kan vara värre än så: folk som tycker att de betalar för mycket i skatt och vägrar tänka att sjuka, flyktingar eller gamla ska få ta del av vårt överflöd. Som prutar på tuktuk i Thailand trots att en resa på en halvtimme kostar motsvarande typ tio kronor och körs av en person helt utan sjukförsäkring eller sparkonto. Folk som gladeligen fuskar om det går, som ”anställer” unga som gratisarbetande praktikanter, som ber mig om texter ”för en god sak” utan betalning trots att de själva cashar in.

Ibland, oftast kanske, handlar det inte ens om pengar. Man kan vara snål genom att inte unna någon annan att ha det gött. Att inte säga grattis när någon landat ett nytt jobb. Att inte säga ”fin!” om sin kompis nya tröja som kompisen är jätteglad över, bara för att man själv inte skulle vilja bli sedd i den på natten ens. Att konsekvent vägra likea ”jag-gör-så-gott-jag-kan”-selfies på Instagram, eller ännu värre: lämna magsura kommentarer när någon annan är det minsta lilla glad på Facebook.

Man kan vara snål med sig själv också. Att inte kunna bjucka på sina tillkortakommanden eller skämta om sig själv är en sorts snålhet som måste vara extremt besvärlig att leva med. Som att stå bakom ett plank och kasta grus i ögonen på sina kompisar, men aldrig utsätta sig själv för att vara det minsta sårbar. Tur att karma finns. Livet som snåljåp måste ju vara ett straff i sig.

(Amelia 23, 2015)

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Jag hatar inte så jätteofta, men jag hatar snåla.

  1. Oroshjärta skriver:

    Kan hålla med dig om typ allt faktiskt minus möjligen hat men ”ogillar starkt ” funkar ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s