Daesh hatar kärlek.

Det har varit en lång vecka, på fem dagar har jag fixat grejer som normalt tar åtta dagar. Jag ligger i soffan med mascaran vid fotknölarna och ska snart gå och lägga mig. Kollar Twitter en sista gång.

Allt förskräckligt händer ju just i sådana där ögonblick. När barnen sover, man själv just har bestämt sig för att skita i att tvätta bort mascaran till förmån för tio sekunders extra sömn. Ni vet, när Olof Palme hade blivit mördad satt jag och min brorsa och väntade på ”God morgon Sverige” tingelingeling och bestämde oss efter moget övervägande att gå upp och väcka mamma och pappa. Den elfte september 2001 hade jag hög feber och en hög snoriga näsdukar bredvid mig i soffan framför TV:n. När tsunamin skakade Phuket åt jag stekt ägg på ett hotell fullt av turister i fejk-We-tröjor i Karon Beach. Såg vågen från hotellbalkongen där jag stod och borstade tänderna. När Breivik gick bärsärk i Oslo ringde min vän för att säga att hon var okej innan jag ens hunnit uppfatta att det detonerat bomber.

”Paris???”

Det tar sekunder nu för tiden, innan man vet ”allt”. Daesh lömskt koordinerade attacker i Paris pågick fortfarande i allra högsta grad när jag bad min man att slå på nyheterna. Antalet rapporterade döda steg i en förtvivlande takt. Att ringa folk jag känner i Paris för att kolla att de var okej var omöjligt, telefonnätet överbelastat. Via Instagram och Facebook kollade jag vad de senast haft för sig: gått på Bond-filmen, åkt till släktmiddag hos mamman utanför Paris, stannat hemma med någon ost som såg stark ut på bild.

Jag somnade till slut, men sov som ett otryggt djur. Kollade på klockan när min man kom och la sig. Tjugo i två på natten. Han sa: ”De säger, minst 60 döda nu.” Hur tar man ens in sådana siffror?

I lördags morse gick jag ut med hunden i parken utanför vårt hus. Jag tog en sväng på Broadway Market för att hitta en födelsedagspresent till en av mina bästa vänner. Människor satt under markiser i regnet och drack kaffe, åt brioche, la halva sin månadspeng på färskpressad äppeljuice. Sålde gamla kläder, egentillverkade smycken och eukalyptus.

Alla vet att det inte är en fråga om ”om”, utan ”när”, för London. Terrorister vars hela idé om framtiden är att dö, hotar oss ständigt. Jag vill att någon ska prata med mig som om jag var fem år. Klappa på huvudet och säga: ”det händer inte här”. Men även en femåring förstår att det är lögn. Det händer här, nu, mitt ibland oss. Och det enda vi kan göra är att fortsätta ta ett glas vin, måla tånaglarna, lyssna på Stormzy och krama de vi älskar. Daesh hatar kärlek.

(Borås Tidning, förra söndagen)

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Daesh hatar kärlek.

  1. Marie skriver:

    …den känslan… *rys*
    Vill också vara liten och trygg och bara oroa mig för andelen äckligt godis i Lördags Mix-påsen. Vill inte spela avslappnad när det blir högljutt i tunnelbanan – för att mina barn inte ska vara rädda ifall/när vi utplånas totalt.
    Kärleken ska vinna detta kalla krig. Väl?

    Du är iaf BÄST! 👐

    • Rebecka skriver:

      Tack! Du kan va det du sa att jag va! För egen del tror jag på att spela avslappnad. Det går inte att skydda sig från terrordåd, inte på något rimligt sätt. Egentligen vill jag ju svepa in alla jag älskar i bubbelplast och flytta till under en stubbe i Norrlands inland, men det skulle jag nog ångra rätt snabbt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s