Vi ses i himlen.

img_1375.jpg

Jag drog på vår komplicerade gammeldagsa ugn på 100 grader och gick och köpte ett halvt kilo grislever hos slaktaren. Sköljde av blodet, lät min unge känna på levern (”Så LEN!”), skar upp den lite och placerade den i en ugnssäker form fodrad med aluminiumfolie. Skjuts in i ugnen.

En jag älskar låg och sov på ett sjukhus hundra mil bort. Hon var liten som en fågelunge vid det laget, hennes spinkiga lilla kropp full av morfin och cancer. Bara några veckor tidigare hade vi ätit en bättre lunch tillsammans, pratat, hållit varandras händer. Hon skojade om att hon förväntade sig att jag skulle sätta snygga blommor på hennes grav. När vi kramades hej då viskade hon: ”Det här är nog sista gången.”

När man ugnsbakar lever till sin hund luktar det inte direkt doftljus i huset. Det luktar… ugnsbakad lever, men hunden sniffar lyckligt omkring och vill gå på tok för nära ugnsluckan. Jag gjorde en kopp te till mig, och en till min unge. Ungen och jag gillar inte samma sorts te: hon vill ha jasmin och jag vill ha ingefära och citron. Man gör olika sorters te. Vi har båda slutat med socker och mjölk.

På sjukhuset långt härifrån hade doktorn bestämt att inte sätta dropp i armen på den jag älskar. Det skulle kunna dra ut på hennes plågor, få kroppen att leva trots att hon inte orkade mer. Hon hade inte fått i sig någon näring på över ett dygn. De hade sagt att hon skulle ha varit död redan för flera år sedan, men det är bara några veckor sedan vi tog en promenad tillsammans. Hon behövde vila lite på en bänk, men annars var hon som vanligt, bara så försvinnande liten.

Hunden vill slicka på mina händer trots att jag tvättat dem mycket noga efter att ha handskats med grislevern. Jag har satt alarmet på min telefon, även om det är lite godtyckligt hur länge leverbitarna ska vara i ugnen; en till en och en halv timme. Vi går ut på promenad. Hunden kissar raskt och lydigt. Allt är mulet och grått i London Fields, svart gegga och fula greyhounds som vill lukta på min hunds rumpa. Hunden bajsar och jag plockar upp bajset och slänger i en för ändamålet smart placerad papperskorg.

När vi kommer hem har jag fått ytterligare en notis på telefonen. Min älskade person är död. Det luktar satan i hela mitt hus av den jävla grislevern, men hunden slickar bort mina tårar och lägger sig i mitt knä och snarkar. När levern svalnat hjälper min unge mig att klippa upp den i småbitar som vi lägger i frysen och har som hund-belöning när hunden kissat på rätt ställe (utomhus, ej på heltäckningsmattan). Jag är helt utmattad.

Älskade Ansi, vi ses i himlen.

(Borås Tidning, 151206)

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Vi ses i himlen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s