Julevangelium enligt Åhlund

Vid den tiden, det jävla kaosåret 2015, utfärdade svinen i Daesh en förordning om att hela världen skulle drabbas av terrorskräck. Redan i januari mördades serietecknare i Paris. Vi suissade alla Charlie Hebdo, oavsett hur kul vi tyckte att deras många gånger plumpa och smaklösa satir egentligen var. Så klart. För vi är vana vid att man får säga, rita, skriva och göra nästan vad man vill i den fria världen, även om mörkerkrafter grinat loss över att de inte ”får säga det i det här jävla landet” sedan mor fick Nils. Lyxen att leva i den demokratiska delen av världen, där kyrkan är skild från staten och rättssäkerheten är förhållandevis stor, har förbisetts gravt av människor som är beredda att mordhota folk på internet för sin egen lilla onödiga rätt att benämna ett hobby- bakverk rasistiskt.

Det var inte den första gången militanta jihadister fick folk i panik, men den hölls under ett år när Al-Assad tvingade hundratusentals människor i Syrien att fly för sina liv.

Många, många hade inte möjlighet att fly. Många mördades innan, många sköts ihjäl på vägen, många våldtogs eller tvingades att lämna sina familjer, sina barn, sina gamla, sina bebisar. Många drunknade under flykten, i skruttiga plastbåtar på stormande hav. Fler tre-åringar än Alan Kurdi flöt iland på stränder i sina små rågummisulor och röda T-shirts. Ett tag trodde vi att fotografiet av honom skulle rädda något, mjuka upp Fort Europa, skapa lagliga vägar och ställa flyktingkatastrofen i sitt rätta perspektiv. Det är inte Europa som är i kris. Det är medmänniskor som flyr från krig och förtryck, som är i kris. Att vi sitter här och klickar hem robotdammsugare och regnjackor för 3000 spänn i julklapp till varandra ska vi tydligen se som business som vanligt. Samtidigt som medmänniskor av kött och blod riskerar livet, eller dör.

2015 var året vi svek. Vi blev en liten lort. Vi lindade in dem i övertygelser om att ”sedan, när vi fått lite mer ordning på situationen, som alltså observera är en kris för oss, så kanske ni kan få plats här. Bara inte just nu, när era liv hänger på en skör flytväst som egentligen är icke-godkända simkuddar med Frost-Elsa på. Sedan. Kom inte hit, vi kommer till er. Till påvra tältläger utan ordentliga toaletter och nästan ingen mat. Kanske.”

Sedan la vi dem i en krubba, gnällde lite på att den som tänder ljus innan Kalle Anka inte var blond och klunkade glögg tills vi glömt alla de vi egentligen kunde brytt oss om, för det fanns inte plats för dem i den halvt nedbrända flyktingförläggningen.

(Borås Tidning, 151220)

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s