Vad vet ni om när jag kokade potatis?

Min man och min svärmor lämnar mig ensam hemma medan de åker för att hämta barnen från någon dansklass. Hela huset luktar jättegod mat. Det är inte direkt jag som lagat. På spisen står en gulasch och en gryta med små potatisar och vatten i. Plattan är på. Tanken är att potatisen ska vara färdig när de återvänder med barnen. De har bett mig att ”hålla ett öga på potatisen”. Skämtar de?

Jag känner mig som en femåring som av någon sjuk anledning just fått sin mammas bilnycklar i handen med uppmaningen: ”Kör en sväng, du”. Tar en lov i köket och kikar efter dolda kameror- det här måste ju bara vara någon sorts lyteskomik. Där lytet är att jag är komplett oduglig i köket och komiken är… min kompletta oduglighet inom kök. Hittar inga dolda kameror. Bara den där jävla kastrullen, och potatisarna som liksom hånler mot mig, ”vi börjar koka nu, din sopa!” säger de.

Jag har inte alltid varit såhär deppigt okunnig. Det har, vid flera tillfällen om jag får skryta, hänt att jag kokat ägg. Som folk har kunnat äta. För länge sedan, typ innan jag fått hår under armarna, kunde jag koka spaghetti. Sedan lärde sig min lillebror att koka godare spaghetti (tricket var att hälla lite salt i grytan) (och dränka spaghettin i smör). Sedan lärde sig min lillebror att steka blodpudding. Mina dagar som mästerkock var över.

När jag var tjugo förförde jag en halvsnygg man genom att rosta bröd och lägga skivad avokado ovanpå. Jag vet inte vem av oss som bröt bekantskapen, men jag hoppas att det var han. Sedan dess har jag omgivits av matlagningskunniga män. Gifte mig med den bästa av dem alla. Han rostar spenat, saltar precis perfekt, bakar bröd som får bagerier att gråta av avundsjuka. Jag bjuder 20 slumpmässiga personer på middag, han kokar och steker och sjuder och smörar och picklar. Alla 20 gråter glädjetårar över maten. Jag springer hellre ett maratonlopp i oländig terräng, än att ens försöka laga mat som skulle kunna passa in i det sammanhanget.

Potatisen kokar. Jag klockar med sekund-precision. Jag är nervös. Jag sticker in olika gafflar i knölarna för att känna efter. Är de klara? Så stressad över att ha en gryta på spisen; hade det varit två grytor hade jag fått hjärtattack. Potatisen blir al dente. Jag slänger på smör och låtsas som ingenting.

(Amelia 24, 2015)

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s