Låt det hända, ingenting?

Till mig brukar den pompösa idén komma när jag tillbringat två-tre dagar i mitt Rånartorp. Jag glor på den stökiga skogen, tänker på hur himla avslappnande det är att inte kunna uppdatera Facebook så ofta eftersom täckningen där ute på vischan är så usel och jag känner mig ”närvarande i nuet”. Jag tar ett allvarligt snack med min familj till middagen: tänk om vi skulle BO här? Året om. Vad lugna och fina vi skulle vara, hela tiden. Ingen skulle bråka om iPads för vi skulle vara ute i buskarna och plocka bär och jaga huggormar. Barnen skulle förnöjsamt sitta i förklädesklänningar i cirka vadmal och leka med pinnar i stället för plasthelveten till Monster High-dockor med gröna nätstrumpor. Vi skulle baka vårt eget bröd och kärna vårt eget smör och när det var riktigt festligt skulle vi spela ett parti luffarschack. Ingen stress, jag skulle köra svarttaxi i den lilla staden bredvid där ingen åker taxi och min man kunde… brygga getost av… getterna som vi skulle kunna… odla på den snart igenvuxna ängen.

Sedan går det några dagar till och jag börjar surna över att Instagram inte svarar längre. Barnen ligger i soffan och håller i TV-antennen för att kunna kolla på vad det nu går att få in, finska barnprogram och helgmålsbön. Min man börjar i ren livsleda snickra något. Och jag drar mig till minnes vad min vän sa en gång när jag pratade om att flytta till tjottahejti och skjuta luftgevär på alla som kom närmare än 500 meter. ”Gör det. Den enda som kommer att tycka att det är riktigt, riktigt tråkigt, är du.”

Nästan alla moderna människor när någon sorts romantisk dröm om det där enkla, fria lantlivet. Nästan alla moderna människor förstår snart också att det min vän påpekade är sant. (De som inte förstår det köper en gammal skola i stort behov av renovering någonstans utsocknes, drömmer om att leva som Emil i Lönneberga och startar ett bed and breakfast som går i konken två timmar efter att en heminredningstidning gjort ett reportage om dem. Men det är en annan historia.)

Men just nu känner jag att den där drömmen är närmare än någonsin. Jag vaknar varje morgon, plockar fram min telefon och önskar att det INTE ska ha hänt något. Att tidningarna jag läser ska handla om något skandalartat trosblottande i Let’s Dance, i stället för ytterligare ett terrordåd. I stället för ytterligare en naturkatastrof, tonårsflickor som sålts som slavar till Daesh, översvämningar. Istället för att Sverige inför identitetskontroller, i stället för att en dansk snut säger att han absolut kan tänka sig att samla in tandguld från flyktingar om det är en order. Låt det mest upprörande som händer vara att det hemkärnade smöret skär sig. Mmm… Amen?

(Borås Tidning, 160124)

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Låt det hända, ingenting?

  1. Åsa skriver:

    Precis så tänkte jag idag. Ungefär. Att det vore skönt att inte nås av fler nyheter om hur allting är på väg åt helvete. Att stänga av det. Kommer ihåg en liten pojke på TV (men inte var han bodde eller i vilket sammanhang/progrem det var) som sa att när han blev stor skulle han vilja bo i ett stenhus, ha får, och slippa höra nyheter från utlandet. Jag undrar vad som fått honom att känna så, att komma till den insikten?
    Bor i ett stenhus gör jag men det andra verkar svårt att få till. Fårodlingen och noll nyheter.

  2. Kristina skriver:

    I love you. Du ar sa jadra bra!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s