Min vän Lena.

Jag var inte gammal när jag travade upp på Borås Tidning och ville göra en intervju med Lena, som är precis tio år äldre än mig. Hon var nöjesredaktör då och hade gjort det som hägrade som en dröm i slutet av tonåren: gått journalisthögskolan. Vet inte exakt hur vass jag var som ”reporter”, men den där intervjun slutade i alla fall med två saker: jag fick börja skriva i Borås Tidning och jag fick en vän för livet. Fast det visste jag ju inte då.

Lena lärde mig att aldrig skriva att någon skrattar något. Som i: ”- Det tycker jag är kul, skrattar Dilba.” Hon lärde mig att utropstecken nästan aldrig behövs mer än i ironiska syften. Hon fick mig att tycka att lokaljournalistik är det bästa som finns (det tycker jag fortfarande), som när hon skickade iväg mig för att intervjua Myran som jobbade på en skivaffär i Borås om hur det var när han träffade Spice Girls ihop med han från Okej på ishotellet i Jukkasjärvi. Hon lärde mig tusen andra saker om att vara journalist, och om att skriva, och när Leila K släppte ”Come on now”på fräck CD-singel lät hon mig få både CD:n och de decimeterlånga lösögonfransarna med glitter i. Sedan dess har vi hanterat bokmässor, förlossningar, samhällsdebatter, vänskap, vidriga händelser, text, debutantprisutdelningsefterfester, trevliga händelser och en pojk som bad oss ”röka utanför repet” på en uteservering tillsammans.

Mest tror jag att hon lärde mig saker genom att bara vara Lena. Hon är så jävla cool, smart, rolig, stark, självständig, full av integritet och generös. Utan henne hade jag varit en lite annan Rebecka idag. Jag vet inte exakt hur, men inte riktigt lika… bra? Vare sig som skribent eller människa. Min lillebror var med när hennes pappa dog. Jag kan fråga henne om exakt vad som helst och få ett ärligt svar. För en timme sedan tog hon och hennes dotter Alma sina resväskor härifrån för att resa hem. Under två dygn har vi pratat, ätit, promenerat, tittat på östra London, shoppat tre olika smakers fudge, druckit te, pratat, klappat Scout, diskuterat olika nyanser av trenchcoat-beige, snott handkräm på Aesop, klappat höns, avfärdat bubble tea från Boba Yard, rostat bröd och lekt florister med blommor från Columbia Road. Snart fyller hon 50. Snart fyller jag 40. Hon är en av de viktigaste personerna i mitt liv. Jag saknar henne redan.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s