Kvinnan föder gränsle över en grav.

Vi klev ut från Karolinska sjukhuset med en baby-bilstol i näven. Med, hör och häpna!, en nyfödd person i björnkostym i. Bettys feja var hopskrynklad och sur, och hon ville amma en gång i timmen, och hon sket i blöjan direkt hon hade ammat och direkt innan hon ammat och då och då under tiden emellan.

Luften var kall, mulenheten som liksom sänker sig ner ibland, och det var två dagar till julafton. Jag hade en blöja i trosorna, gravidmagen var lite utpyst men nästan lika stor som innan förlossningen och stygnen efter akutsnittet fastnade ideligen i mina underbyxor. Det kändes som att snuten skulle komma när som helst och hojta: ”Hörre du, du! Har du tillstånd för den där!?”

Jag stirrade på en främmande gubbe i rullstol. Han såg ut att vara ungefär 103 år gammal, med en pläd över sina ben i rullstolen och en lite för liten täckjacka i vinrött. Han satt där och rökte cigg, hans sjuksköterska några meter bort, och när han askat hostade han så att hela Solna skakade. Och jag ber om ursäkt, men jag tänkte: happ, här står jag med en nyföding och du, gulliga lilla farbror, kommer väl säkert dö snart. Din fru och dina barn och deras barn kommer strax stå här och grina. På samma plats som jag insåg att jag är en morsa nu. Och som min barnmorska Åsa sagt, flera gånger, när jag oroade mig för att få missfall: ”Du oroar dig nu. Det är jättejobbigt. Sedan kommer din unge komma ut i själva världen och sedan kommer du att oroa dig resten av ditt liv.”

Livet är så provocerande, för det existerar hela tiden jämsides med döden. Vassegodis för Ibiza-hippie-insikt. Samma vecka som jag får veta att en av mina bästa vänner är med barn, och jag får en hund, blir min faster som har cancer sämre. Där går jag och glädjer mig åt ett liv, samtidigt som jag gråter ögonen ur mig för en förestående död. När jag skriver det här vet jag inte om det är om några dagar, några veckor, eller kanske några månader.

Och allt är på samma gång. Någon lyckas, någon dör, som Latin Kings sa för länge sedan. Jag kanske har MS? När som helst kan en buss köra över mina barn. När som helst kan Isis meja ner människor på after work i Paris, eller så kraschar ett plan. Vad ska vi göra? Bara påminna varandra om hur mycket vi älskar varandra, och leva på. Tror jag. Med döden och livet sida vid sida.

(Amelia, nr 2, 2016)

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Kvinnan föder gränsle över en grav.

  1. Kerstin skriver:

    Jag kanske bara är lite trött eller medelålders och sentimental men jag blev berörd och lite tårögd.
    Tack!

  2. Kajsa skriver:

    Sånt här tänker jag på prick hela tiden och det gör mig olycklig och ibland kanske lite modig. Så satans nära till känslorna hela tiden. Igår började jag gråta i Brunnsparken för att min mamma var sen och då tänker man ju att allt inte står rätt till eller så står det rätt till.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s