Allt samtidigt.

Jag börjar bli tokig på grannarna ovanpå. Inte nog med att de tar upp hela vår gemensamma uppgång med komplicerade cyklar och skor och kettlebells. Nu har de börjat hänga upp reflexvästar, gammal post och jackor där också. Kettlebellsen är alldeles för tunga för mig (jag bröt tyvärr ryggen när jag provade) och en gång när de hade fest slängde deras gäster fimpar på bakgården som jag fick sopa upp. Jag har noterat att de slänger glas i de vanliga soporna. Inte alltid, men ibland. Själv står jag där och försöker återvinna lite allt möjligt. Hur ska vi någonsin kunna leva tillsammans?

De är säkert sådana som lämnar tandkrämstuben utan kork när de borstat tänderna. Tänker jag. Nu bor vi ju inte i samma lägenhet, men ändå.

Så börjar jag tänka på vem som lägger simkuddarna med Frost-Elsa eller Musse Pigg på i plaståtervinningen… i Grekland. De där simkuddarna som ett barn som flytt från Syrien fick betala för i stället för en riktig flytväst. Hur mycket orkar en mamma stoppa i särskilt uppmärkta plastpåsar för återvinning av plast, om det handlar om plast som ändå inte lyckades rädda hennes barn ur Medelhavets stränga vågor? För egen del skulle jag ha slängt alla simkuddar åt helvetet och blivit galen.

Jag plockar någons gamla ägglossningstest, skruttiga plastpåsar och tomma miniatyrflaskor gin från min framgård. Det där enda retliga hårstrået från min egen vårtgård, och ogräs på min bakgård. Allt snällt och vänligt och solidariskt i världen börjar ju med en själv. Eller hur? Vi måste inte tjafsa mer än nödvändigt.

Världen hårdnar just nu. Är det ett större problem att du får en sorglig känsla i hjärtat när du passerar en som tigger, än att den personen tvingas tigga? Är problemet att du måste förklara nyhetssändningar om Isis för dina barn- är inte snarare problemet att Isis mördar barn? Ska vi sura över att massa människor flyr för sina liv och våra regeringar vägrar ta emot dem, i stället? Bara en tanke.

Det är för stort, allting. Det finns inte så mycket en enda person kan göra. Mer än att skänka en slant, vara normalt artig och anständig, bry sig och hoppas på det bästa, och inte gå loss över småsaker. Jag tror det är en början. (Men släng inte glas i vanliga soporna för det.)

(Amelia 5, 2016)

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s