Feel good från mångkulturen

Jag vill börja med att utfärda en varning för känsliga läsare. Om du avskyr mångkultur, viss sentimentalitet och/eller sjungande, gulliga barn: akta dig för att hoppa över denna text och läsa Hagbard eller väderleksrapporten i stället. Du, om någon, behöver utsätta dig för detta mitt vittnesmål.

Vi är ett par föräldrar i skolan som troget går på sångstunden varje onsdag morgon. Där sitter vi, på ofattbart låga bänkar, och stirrar på våra avkommor medan de sjunger sånger på zulu, engelska, bengali, xhosa och arabiska. Låt mig erkänna att det inte alltid är snutet ur snoken att hänga med i alla texter, även om den käcka musikläraren projicerar dem på en stor filmduk i ena hörnet av samlingssalen. Vi gör så gott vi kan, och barnen skäms ögonen ur sig över oss.

Har man tur har man hunnit köpa en mugg kaffe hos grabben tvärsöver gatan. Har man otur säger musikfröken åt en att sluta småprata med de andra föräldrarna.

Nu senast handlade min egen privata otur mest om att jag råkat hinna smeta på mig lite mascara på morgonen. Det var terminens stora sångstund, The Big Sing, som barnen övat inför som vilken krogshow som helst. De sjöng någon låt av Ellie Golding, en sång i mäktig kanon om snöflingor som faller och en svängig trudelutt om hur man delar en chokladkaka med andra personer som också älskar choklad. (Wassid, Jerome, Lucia, Rocco, Tiara, Amelie, Tom och Stanley hade egna strofer.)

Sedan sjöng sjätteklassarna en sång om London. Jag var beredd på en sång om My fair Lady eller London Bridge som höll på att falla ner, men fick en sång om hur London är en plats där alla är välkomna. Främlingar, vänner, alla får plats. Hej, hello, hola, bienvenu, willkommen, salaam. Fyrtio barn sjöng om kärlek för sin nästa, känslan av gemenskap och om hur London gått igenom svåra tider; bränder, bombningar- men som fågel Fenix alltid reser sig. Genom skyskrapor, genom kaféer som serverar frukostflingor för fyra pund per skål (okej, just det var inte med i texten) och att alla är vänliga mot varandra, och bjuder in.

Några av barnen bar slöjor, några hade på sig orange bali-brallor, några dressade i rediga Polarn & Pyret-randiga tröjor. Några med flätat hår, några med afro, några med nagellack, två med rullator, några med medelklassigt jag-är-barn-till-en-som-spelade-med-Spirutalized-oklippt hår med tovor i nacken. Jag grät en skvätt, försökte låta bli för att inte genera mitt barn, och sedan skulle alla joddla tillsammans. Men blandningen, mångkulturen, gemenskapen har redan vunnit. Det spelar ingen roll vad du säger, rädde lille tråkige Jimmie.

(Borås Tidning, 160320)

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s