När jag åt en grillad fårskalle (ögat var godast)

12418078_10154073458919747_6915683447423745746_n

Vitare än såhär har jag aldrig varit. Då har den sydafrikanska solen ändå jobbat på lite i mitt bleka vinteransikte. Jag befinner mig kåkstaden Guguletu utanför Kapstaden. När jag bokade guide hit bad jag om ”en som känner till kåkstäderna”. Jag sa inte ”det måste vara en svart person”, men det var underförstått. Under en procent av befolkningen i kåkstäderna här är vita. Några, i de lite bättre områdena, räknas som färgade, alltså mixade. Men där det är som fattigast lyser mitt skinn som om jag hade ljusslingor i kroppen istället för blodådror.

Alla stirrar när jag kliver ur bilen. Vi har kommit till en sorts kombinerad matmarknad och restaurang. Skrangliga bord och bänkar, diskar med kött i alla dess former och små stånd där man kan köpa grötigt öl i hinkar. Jag är här för att jag ska få äta en smiley. Det är en maträtt som inte har någonting alls att göra med acid house, däremot med fårskallar. Smileyn är helt enkelt en grillad fårskalle med allt kvar- namnet kommer av att det superdöda, välgrillade fåret ser ut att smajla upp sig mot en.

Vi köper en av några barn som är max tio år gamla. De låter oss skölja av våra händer i en brun plastbalja, torkar av oss med hushållspapper och sedan serverar de mig min första smiley på en blå bricka. Med vana små fingrar och en rejäl kniv skär de upp den åt mig. Min guide visar: här är tungan (god), här är käken (seg), här är en bit av örat (supergott). Jag tuggar, njuter och sköljer ner med flaskvatten.

En gång läste jag om hangarer fulla med tupp-lik. Tupparna slaktas för att kvinnor som vill ha större plutmun ska använda tuppkammarna till någon sorts sörja som man sprutar in i läpparna. Resten av tuppen räknas, i vissa samhällen, som oanvändbar och kasseras. Samma morgon som jag äter en bit av fårets hjärna (delikat) och ett grillat fåröga (underbart) frågade jag min landlady var matåtervinnings-tunnan står på hennes lilla garageinfart i Marina de Gama. Hon tittade misstroget på mig i några sekunder och skakade på huvudet: ”Det här är Afrika. Vi slänger aldrig mat.”

Och det är lätt att tycka att det ser horribelt ut med en fårskalle på en lindrigt ren plastbricka, och det är lätt att som mina barn tycka synd om djuren och enbart äta kött som är transformerat till köttbullar, och det är lätt att sitta och oja sig över att alla i hela världen inte är veganer. Det är lätt, om man aldrig varit riktigt hungrig. På matmarknaden där jag är så otroligt vit stirrar folk och fnissar. ”Kolla, en mlungo äter smiley!”

För mig är det en spännande, kulinarisk utflykt. Men jag inser där och då, att jag aldrig varit hungrig på riktigt.

(Borås Tidning, 160418)

 

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till När jag åt en grillad fårskalle (ögat var godast)

  1. Åsa skriver:

    Modigt! Jag hade aldrig palla smaka!

  2. Ylva skriver:

    Jag åt svid, fårskalle, på Island. Kinden var god men jag vågade inte smaka ögat som krasade läskigt i islänningarnas munnar… Å andra sidan lurade de i mig surhaj (rutten haj som legat nedgrävd) och baggpung som smakade helvete! Jag har heller aldrig varit hungrig på riktigt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s