Jag saknar tiden när min hjärna funkade.

Jag saknar min hjärna som den var när jag var ett barn. Jag tänkte bli artist, astronaut, bankrånare eller barnboksförfattare. Jag såg ett avsnitt av Hajk och blev peppad på att börja arbeta som knäckebrödsbagare i en fabrik. Jag såg ett avsnitt av Barnjournalen och undrade hur det skulle bli om jag råkade bli nunna? Gröten de stackars nunnorna åt till frukost såg ju för äcklig ut, men de hade en superfin trädgård som kallades örtagård och stiliga dok och det var bara massa mysiga tjejer överallt; inga tjafsiga killar. När jag var sju år gammal lovade jag högtidligt min mamma att aldrig bli en crack-missburkare. Hon verkade inte ta det på det allvar jag tyckte att det förtjänade.

På golvet i baksätet på vår hallonröda, skruttiga Fiat förvarade jag en plastpåse. Den skulle jag ha om vi råkade krocka med bilen och jag bröt armen- jag trodde att konceptet ”bryta armen” var lika med att hela armen liksom föll av. Jag planerade att lägga en eventuell bruten arm i plastpåsen och ta med till akuten.

Jag ville ta kort på en spegel och kunna spegla mig i kortet. Jag trodde att fängelser var som skyltfönster på stan, fast med galler i stället för glasruta. När jag såg tavlan av Karl den tolftes dödsmarsch, antog jag krasst att en av gubbarna som bar båren var min farbror eftersom han jobbade som militär. Jag trodde att skolvaktmästaren bodde i skjulet bakom fotbollsplanen, att prästen sov i klockstapeln och att inbrottstjuvar hade svarta masker som Björnligan i Kalle Anka. Jag trodde även att min kanin Lille Skutt förstod hur söt han var i en dockklänning.

När Olof Palme mördades och de sa på TV att mördaren kunde vara vem som helst, tog jag det mycket bokstavligt. Jag misstänkte mina kompisars pappor, gubben som bodde granne med min farmor samt polisen som kom till skolan för att informera oss om vilka cykel-lyktor vi skulle ha, och att det var fördelaktigt att bära cykelhjälm om man tänkte ramla av cykeln med huvudet före. Hörde talas om yrket ”hand-modell” och tyckte att det lät soft.

Nu tänker jag bara på att halva mitt liv verkar gå åt till att plocka smutsiga barnstrumpor från bakom soffan. På pluskontot: jag måste åtminstone inte bära rymdblöja. Eller fila naglarna. Alltid något.

(Amelia 7, 2016)

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s