Stäng igen din open mind

Jag försöker att ha ett öppet sinne, det där som heter att vara open minded på svengelska. Dessutom har jag supertovigt hår och yogar i perioder, så när en kvinna med gredelina dreadlocks kommer fram till mig i parken när hunden och jag är på söndagspromenad, så stannar jag så klart och pratar med henne.

Hon heter Zoe och erbjuder mig ett gratis 25-minuters yogapass! Och det börjar om en kvart! Det driver ut slagg och demoner, lovar hon. Och vem är jag, med mitt öppna sinne, att inte springa hem lite raskt och byta om till mjuka kläder och flipflops?

Det är en liten men naggande god skara som vill yoga med Zoe. En jättelång man med jättelångt skägg som fladdrar i vinden, tre kvinnor i min egen ålder varav två har såna riktiga löpartajts i klatschiga färger, en cool kille i svart tracksuit som inte möter någons blick och en äldre kvinna som älskar Zoe och brukar gå på hennes ”rengörande yoga, om ni fattar hur jag menar”. Egentligen är det alldeles för kallt för att ens vara utomhus, men något har uppenbarligen dragit oss hit. Demoner, nyfikenhet eller bara en känsla av att det vore för ledsamt om ingen kom?

Där sitter vi, på skruttiga yogamattor, bland ej upplockat hundbajs, rester av någons barbecue och gamla snytpapper. Zoe säger åt oss vad vi ska göra. Höfterna ska öppnas upp, ryggen böjas, vaderna peka åt olika håll. Jag känner många känslor. Till exempel att baksidan av mina lår förmodligen är besatta av demoner. Zoe kommer och trycker till mina axlar då och då. Hon luktar patchouli så klart. ”Ut med det!” väser hon då och då. Någon pruttar, men jag vet inte om det var så Zoe menade. Sedan mässar hon lite på vad jag misstänker är sanskrit, och efter det tackar hon oss och skrider runt mellan mattorna och ger oss vegankorv i servetter, några Pringles-chips och små plastmuggar med vad jag bedömer som otroligt sött, vitt vin. Det är första gången jag får vin EFTER att ha ”öppnat upp höfterna”.

Det finns ju en första gång för allt, men också en sista, och jag kanske inte ska göra just det här igen. Men lite vigare är jag. Och det man minns av livet är väl just de där gångerna man gör sånt som förhoppningsvis aldrig hamnar på YouTube.

(Amelia 12, 2016)

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s