Det är skönt att inte vara unik.

De säger att varje snöflinga är unik, men vem bryr sig? Det är väl kul att tänka på i två sekunder och sedan har snöflingan smält på din halsduk. Folk däremot. Att vi är helt speciella och specialiga och knäppa och kloka på våra alldeles egna vis. Allihop. När jag tänker på det har jag ägnat rätt mycket av mitt liv hittills åt att vara så mycket just jag, Karin Rebecka Åhlund, att det nästan är löjligt. Jag har tvingat min mamma att sy supermärkliga kläder åt mig, köpt hattar som får barn att börja gråta, färgat håret i alla regnbågens nyanser och några till, tatuerat mig, skrivit dikter, försökt komma fram till vad just lelle JAG vill och tycker och önskar mig och drömmer om.

Hela vårt samhälle uppmanar liksom till det. Att vara så unik som möjligt, att berätta om det på sin blogg, att tänka saker ingen annan tänkt förut. Att uppfinna en ny app som gör oss rika, att ”bara vara sig själv” så man inte blir hemskickad från Paradise Hotel, att följa sitt hjärta och allt vad det nu heter.

Sedan flyger jag flygplan. Världen är så stor så stor, Lasse Lasse liten. Jag ser hur många andra människor det finns. Jag går runt ensam i en av världens största städer där ingen vet vem jag är. Jag talas vid en stund med en annan människa, en jag aldrig träffat förut, inte vet någonting om och som jag aldrig kommer att träffa igen. Någon är jag snäll mot, sedan gör jag fingret mot någon som kör för fort över ett obevakat övergångsställe. Det är som att försvinna lite. Lelle jag är bara en av över sju miljarder unika snöflingor som går omkring och är speciella. Havet är djupt, himlen är hög, det finns hur många återvinningsstationer som helst förutom den jag går till med tomburkar.

Det svindlar, men det är också skönt. Det spelar inte så himla stor roll om jag begår ett misstag, eller inte blir miljonär, eller inte någonsin i livet igen kommer att lyckas springa fem kilometer utan att stanna. Jag kan lukta svett och vara en halvdålig mamma, men i det stora hela är jag varken sämst eller bäst. Jag bara är. Unik kanske ibland, men det är okej att bara knalla omkring och vara en av sju miljarder, också. Avkopplande. Befriande. Jag kanske låter tråkig, men jag lovar att det finns någon som är tråkigare.

(Amelia 11, 2016)

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Det är skönt att inte vara unik.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s