Jag har alltid varit rädd.

Jag ska hem från några kompisar som bor bara tre kvarter bort. Jag är inte rädd. James säger att han ska följa mig. James är kanske den spinkigaste personen i östra London, det enda han skulle kunna skrämma någon med är sitt Wolverine-lika skägg och hår som liksom sitter ihop. Men han är man.

Jag inser att jag har blivit så van vid rädsla att jag inte ens reflekterar över den längre. Jag gick från nattbussen i Brämhult hem till vårt hus. Och var rädd. Jag gick genom Rosenlund i Göteborg efter fantastiska kvällar på Nefertiti. Och var rädd. När jag var 23 och gjorde praktik på SVT och en kväll kommenderades att vara kvar tills vi klippt färdigt ett inslag, bad jag om ett taxikort. Jag skulle åka hem senare än tio till mitt kollektiv i en halvstökig förort. Min dåvarande chef viftade med ögonbrynen och frågade om jag talat med någon psykolog om mina ”nojor” och min ”rädsla”.

Den chefen var så klart en man. Det var ju inte hans fel, men han saknade en erfarenhet som i princip alla kvinnor har. För kvinnor vet hur det känns att vandra ensam genom något mörkt, en park kanske, och försöka upptäcka skuggor i buskarna. Alla heterokvinnor vet hur det känns att vara lite full och kanske vilja ligga men inte vara helt säker, och därför vågar man inte följa med hem på te eftersom det skulle kunna sluta i något jävligt jobbigt. Några kvinnor, bland annat jag, vet hur det känns att bli jagad hem från nattbussen, lägga pengar man inte har på taxi, att hets-sms:a med sina vänner på väg hem.

Som jag lever i dag, 39 år gammal, lagligt gift med en man och med två barn och hund och ett eget litet hus och kläder av mer täckande natur, skulle det kanske, kanske vara värt att anmäla ett övergrepp.

Rebecka 23 hade varit i en sämre situation. Hon gick ibland ut i en skinnlapp över tuttarna, jättekort kjol och ett glatt humör. Hade jag blivit våldtagen då hade det mycket troligt resulterat i ytterligare en sådan där vidrig tidningsnotis om ”åtal nedlagt” och ”hon hade jättekort kjol och var full så den anklagade förstod inte att hon inte ville ha analsex medan hon sov”. Kvinnor är så vana vid rädslan att vi anpassar våra liv efter den. Jag har inte ens tänkt på hur jävla sjukt det är, förrän en spinkig Wolverine erbjuder mig sitt spinkiga beskydd.

(Amelia 13, 2016)

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Jag har alltid varit rädd.

  1. Oroshjärta skriver:

    Känns igen. Brukar hänvisa till min gata att det är så bra här för jag behöver aldrig vara rädd det är folk dygnet runt typ men alla andra gator är tyvärr läskiga från ca 22.

  2. Åsa skriver:

    Jag var aldrig rädd innan jag blev överfallen. Det var i Queens Park i London, när jag var au-pair. Steg som kom närmare, en hand över min mun. ”Var inte dum nu! Ingen kommer att höra dig om du skriker!” Men jag skrek och någon hörde, som tur var.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s