Att komma hem ska vara att grannen är glad över att man inte är död.

Först tror jag att det är hans pung som hänger ut genom shortsen, där han sitter på sin förstutrapp med en kopp te. Min familj och jag kom hem till London kvällen innan, efter att ha varit osynliga i grannskapet i goda tre veckor. Hunden måste få sin promenix. Grannen måste få sin kopp te.

”Rebecka!” Jag inser att det inte är hans pung som hänger där till ganska allmän beskådan, utan hans mage. Den liksom väller, rinner, fröjdas ner från den kroppsdel som brukar kallas just mage. Ner genom hans rymliga kortbyxor och sedan kikar den ut genom byxbenet; som en… tja, pung i samma storlek som hans huvud.

”Halloj, hur är det?” säger jag. ”Som vanligt”, säger han. ”Vi kom hem igår”, säger jag. ”Jaja, inget undgår mig. Jag tittar ofta ut genom fönstret, vet du.”

Han är någonstans mellan 50 och 70, stor som ett hus och skallig. Hårigt bröst, hårig rygg, badtofflor från Adidas året om. Det vet jag, för jag tittar också ut genom fönstret då och då. Han har en röd katt som brukar dricka ur rännorna i taket på mitt trädgårdsskjul. Han bor där med sin mamma, Maria, och när någon ringer på deras dörrklocka låter det som ett brandlarm. Ibland lyssnar de på opera. Ibland hör jag honom kissa genom deras ständigt vidöppna toalettfönster. Hans mamma köper all mat, han hostar, han sitter oftast i sin breda vita fåtölj i vardagsrummet med en dator i knät. Om han råkar titta upp just när jag går upp för vår förstutrapp vinkar vi.

Jag ser hela hans och halva min bakgård från mitt köksfönster. Min gräsmatta är som fnöske, hans är frodig, mörkgrön i en underbar nyans. Han har hundra krukor med olika örter och vackra blommor och små skott på sin. Jag har en smultronplanta som nästan alltid dör, men sedan återupplivas på ett närmast magiskt vis genom två liters-vattningar. En gång erbjöd han min man en japansk chiliplanta. Min man avböjde vänligt. Jag blev bestört. Allt jag vill med det här livet, i någon mån, är att Tony ska ta sig an mig och min olyckliga kärlek till växter.

”Jag visste ju att ni var i Italien”, säger han. ”Jag blev orolig.”

”Va?”

”Jag läste om jordskalvet. Jag blev orolig att ni var i närheten.”

Jag blir faktiskt rörd. Sedan går jag till jourlivset för att köpa mjölk, yoghurt, ost, smör och bröd. De har även glutenfritt bröd i mitt jourlivs. Föreståndaren kramar mig och säger: ”Äntligen är du tillbaka! Jag blev så orolig när det var på TV om ett jordskalv.” Och jag betalar mina varor och försöker spela tuff. Men jag har bara bott just här i ett år. De räknar med mig, eller åtminstone vill de inte att jag ska dö. Jag blir så glad.

(Borås Tidning, 4 september, 2016)

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Att komma hem ska vara att grannen är glad över att man inte är död.

  1. Åsa skriver:

    Gulligt! Fast otäckt med ”pungen”! Förstår inte riktigt hur magen kan hänga ut genom shortsen och nu kan jag inte sluta tänka på det!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s