Jag som var så ”rolig att dricka vin med”

”Jag heter Rebecka, och jag är alkoholist.”

Det är sant, men det var första gången jag sa det högt. I en skruttig källare med plaststolar och heltäckningsmatta, bland totala främlingar, erkände jag något som jag lyckats förneka för mig själv under väldigt, väldigt lång tid.

Min pappa missbrukade både alkohol och lite allt möjligt när jag var liten. Jag hatade det. Jag hatade lukten, hans dimmiga blick, hans röda kinder. Sedan dog han. Jag visste att alkoholism är ärftligt, så jag tog det lugnt medan de flesta av mina kompisar började med folköl, häxa, hembränt ur plastdunk och hemmagjort, sumpigt ”vin”. Jag var livrädd för att bli full. Men den rädslan kom jag över någonstans i 18-årsåldern.

I början drack jag rätt lite. Jag började inte supa förrän flera år senare, och då gjorde alla runt mig det också, och jag var på cluben och allt verkade liksom normalt. I efterhand kan jag se att det kanske inte var det, inte för någon av oss- att vara packad fler kvällar i veckan än vi var nyktra. Men så var det.

De flesta kan dricka lagom. Jag har kunnat det, ibland. Men ju äldre jag blivit desto mindre lagom har det blivit. Jag har sagt att jag ska ta ett glas vin med en kompis och det har blivit nio glas. Jag har tänkt: ”i kväll tar jag det lugnt, jag måste skriva i morgon” och rumlat hem som ett vrak klockan halv tre och slösat hela nästa dag på att vara bakis. Jag har beställt mer trots att jag sluddrat.

Jag är alkoholist.

Där andra kan njuta av ett glas vin till en god middag, kan jag inte stoppa mig själv. Tar jag ett glas av något alkoholhaltigt så fortsätter jag dricka. Jag är inte bra på så många saker men jag har blivit väldigt bra på att vara alkoholist. Att Aldrig Sluta Dricka. Det är en sjukdom.

Därför måste jag sluta nu. Helt och hållet. För resten av mitt liv. Jag står fan inte ut med mig själv längre- och det gör inte min familj, somliga av mina vänner eller min hund heller. (Djur är jättebra på att märka om någon är full eller hög, för övrigt. Blickarna man får av en hund eller katt när man är berusad är ej nådiga, och man får absolut inte klappa.)

Jag skriver det här för att slippa skämmas mer. Jag har gett alkoholen 20 år av mitt liv. Nu tar jag tillbaka det.

(Amelia 25, 2016)

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

18 kommentarer till Jag som var så ”rolig att dricka vin med”

  1. Jessie skriver:

    Kärlek till dig!❤

  2. Oroshjärta skriver:

    Modiga älskliga du skickar styrka och kärlek

  3. Tessan skriver:

    Såå bra tänkt och skrivet och gjort..❤

  4. Sirli skriver:

    Åh❤ Inte skämmas… Styrka!

  5. Hanna skriver:

    ❤❤❤
    Vad bra du är som skriver en krönika om detta. Vilken fin förebild du är för dina barn som både tar ansvar för dig själv och visar dem att man inte ska skämmas, men att man måste prata om det.

  6. skrubbe skriver:

    Igenkännande på så många plan. Nu ska jag erkänna att jag sitter med ett glas öl men helt plötsligt smakar det inte lika gott…

  7. Kari skriver:

    Tack för att du berättar, det kan inte ha varit lätt!

  8. Linda Hagberg skriver:

    Tack! Det här kommer att hjälpa fler ❤️

  9. Jules skriver:

    Ey, du är grym! No shame!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s