En julnovell

Jul, jul, strålande jul. Plastkassen från BR Leksaker är tung. Så många lego-byggsatser, Monster High-dockor, Beanie Boos och de obligatoriska ”nyttiga” leksakerna: målarbok, tuschpennor i alla färger, ett set med modell-lera som hon redan vet kommer att ligga i en stor, brun klump någonstans redan på annandagen.

Silvia stretar mot bilen i sina nya curlingkängor. Här kommer en modern tomtemor med en kasse blandad skit att glädja sina telningar med. De vill bara ha och ha, och här ska de få. Tusen saker de redan har tusen av. Det går ganska bra med julklappskassen ändå. Med två bag in boxar i andra handen väger det närapå jämnt över axlarna. Silvia är nöjd: hon hade med sig en Hope- tygkasse till Systembolaget, slapp ta deras egna plastpåsar. Det ser lite bättre ut såhär.

Bökigt bara att de inte slår in paket i butiken längre. Då måste hon göra det själv. Calle kommer inte att hjälpa till, han har gjort sitt med granjäveln, skinkan och pepparkakshuset. Ja, herregud, pepparkakshuset är verkligen magnifikt. Han har överträffat sig själv i år. Pepparkakshusens Versailles. Tur att det bara var en spira som krossades när hon törnade in i det i går kväll. Varken Calle eller Silvia låtsades om att hon var full. Glöggkväll med goda vänner, visst var alla en smula småpackade när de gick hem? Alldeles för sent för en vardag med skola för barnen nästa morgon, men så himla mysigt ändå. Det är ju det julen är till för.

Att supa tillsammans.

Silvia vill inte tänka så. När hon kommer hem ställer hon in den ena bag in boxen i förrådet. Den andra ställer hon på köksbänken. Det är så stressigt nu innan jul, ju, hon river av en nagel när hon försöker få av plastsigillet på vintappen. Inte för att hon är alltför ivrig eller så, tänker hon. Men klockan är halv fem. Det har varit mörkt sedan lunch.

Ett dricksglas med kristallmönster. Hon köpte dem när Delin På Hörnet började sälja dem- inte för att de egentligen behövde nya dricksglas men man blir ju glad av vackra saker. Fem snabba klunkar. Hon fyller på direkt. Ytterligare fem klunkar. Sedan torkar hon bort läppstiftet från glaskanten så att Calle inte ska se att hon redan börjat när han kommer hem med ungarna.

Man blir ju glad av vackra saker. Och vin. Det blir man också glad av. ”Så slipper du julstressen!” står det på söndagsbilagan som ligger kvar på köksbordet. Silvia plockar upp några apelsiner och en påse nejlikor ur skafferiet. Här har det förberetts minsann. En snabb sväng till förrådet igen, klunklunklunk. Värmen, den juliga, förväntansfulla, sprider sig i hennes kropp. Hon tittar in på sig själv genom sekelskiftesfönstren: en rosig mamma och fru som julpyntar hemmet. Hon har öppnat en flaska Amarone nu, för snart kommer alla hem och sedan kommer det gäster igen. Nejlikorna doftar ljuvligt. Man får njuta av ett glas vin då.

När Calle och barnen äntligen kommer indrösande i hallen och slänger alla sina ytterkläder på golvet är Silvia redan färdig. Adventsljusstakens mossa är impregnerad, nejlikeapelsinerna hänger i röda sidenband, julstrumporna längs spiselkransen. Julklapparna under granen som redan börjat barra, de fnissar lite åt det, hon sätter ett glas i Calles hand- det kan han verkligen behöva efter en stressig dag såhär i juletider. Strax därefter anländer Annie och Moa och Peppe och Sonja, och alla deras barn. Pepparkakor, grönmögelost, färdiga snittar från Delin på Hörnet. Det är ju det här julen handlar om, tänker Silvia nöjt. Att bara rå om varandra i goda vänners lag. Några flaskor bra vin, levande ljus, en lägenhet där det får vara lite skitigt i hörnen… så länge man hinner umgås. Hon tar ytterligare en sväng till förrådet. Hukar sig över bag-in-boxen och ramlar nästan omkull. Det måste vara blodtrycksfall. Utifrån köket hör hon Peppe hojta på sitt vanliga manér, och sedan det välbekanta, underbara ljudet av ytterligare en vinkork som skruvas upp.

Gästerna går inte förrän halv tolv. Annie och Moas minsting sover redan, Moa bär honom i famnen. Silvia ropar till barnen att borsta tänderna. Det snurrar i huvudet. I kväll kommer hon att sova gott. Jul, jul, skålande jul. Det rinner en smal sträng dregel från Calles mungipa där han ligger i soffan. Silvia tar hans glas från armstödet och ställer det på soffbordet istället. Så att han inte ska svepa omkull det av misstag. Rödvinsfläckar på vita mattor är så besvärliga. Sedan däckar hon.

(Borås Tidning, julafton 2016)

Advertisements
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s