Grenfell Tower var inte ofattbart

Be mig berätta om förnuftiga svenskars skämt om brittisk inredning och jag ska visa dig en oändlig stjärnhimmel. Ni vet ju britter. De har heltäckningsmatta i badrummet och tapeter som slingrigt rullar sig ner från väggen och mögel i små kolonier i kylskåpet. Känns som att svenska sexåringar vet vad en fuktspärr är. Jag har inte orkat skratta åt dessa nedlåtande skojerier sedan tre år tillbaka, jag är utmattad för att jag jagat mal med cederträ hela kvällen.

Men den här veckan vete fan om ens de mest entusiastiska medlemmarna i Arga snickarens fanclub dragit några vitsar. Den allt ödeläggande branden i Grenfell Tower har framkallat en förstämning som jag tror att vi alla vet vad den EGENTLIGEN handlar om. När jag skriver det här är den officiella dödssiffran sjutton personer. Sjutton människor med mammor och syskon och vänner och fotbollstränare och husläkare och redan inbokade frisörbesök. Det är ofattbart.

Och det värsta är att det inte alls är ofattbart. Medan Londonborna, sin vana trogen, samlar pengar och kläder och kastruller och åker till området för att hjälpa till med vad de kan, har den katastrofala branden i Grenfell Towers redan utropats till Theresa Mays motsvarighet till stormen Katrina. Kan en brand vara politisk? Det tveklösa svaret är ja. Vi behöver inte ens veta exakt vad materialet som användes för att renovera huset för bara några år sedan heter. Att tänka på hur några välbeställda byggherrar aktivt fattat beslutet att använda ett brandfarligt material för att få hundratals människors hem att se lite mer aptitligt ut på ytan, är nästan mer än vi tyar med.

Men det är inte ofattbart. Det är inte en dystopisk framtidsfantasi. Det är nästan egendomligt att det inte hänt förrän nu.

Skillnaderna mellan fattiga och rika vet vi om. Vi vet om dem. Vi vet om dem utan detaljen i byggplanen för Grenfell Towers renovering skulle få höghusets fasad att se trevligare ut från de dyra bostadsrätterna i närhetens välputsade fönster. Detta är inte ett extremfall, detta är inte en blixt från en klar himmel. Från där jag bor ser jag minst fyra liknande hus. Jag tycker att de är fina. Men är de säkra? Mina barns vänner får ofta traska uppför trapporna i sitt tjugovåningshus för att någon rökt i hissen. Bara det, trötta barnben. Ett så tydligt tecken på att något är ruttet i det stolta före detta imperiet.

Och för första gången önskar jag att det bara var här, jag önskar att det bara var trälisterna ut mot bakgården som var ruttna, och att rötan som är den enorma orättvisan mellan de som har och de som inte har, inte var den livsfarliga, mördande grund på vilken vi byggt vårt samhälle. Dödsrikets portar står på vid gavel. Elden får syre genom dem.

 

(Borås Tidning, 18 juni 2017)

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s