Paj i Provence

Jag förstår att människor som bor på platser som invaderas av turister är förbannade. Jag förstår verkligen varför man hatar turister. Man hatar ju till och med sig själv när man är turist. Varför skulle man annars tillbringa sin semester med att stå och knö på ställen som utnämnts till ”sevärda” tillsammans med tusentals andra, gärna svettiga och högljudda, idioter?

Det finns en graf över hur vacker/ intressant/ lärorik en plats fortsätter vara för varje annan person som bevittnar den samtidigt som man själv. Och den stupar brant, den grafen. Magi avnjutes helst i små, intima sällskap. Den där lagunen där de spelade in The Beach blir liksom inte riktigt samma sak när man simmar in genom grottan tillsammans med femtio vilt hojtande japanska skolungdomar. Till slut bryr man sig så lite om naturens obeskrivliga skönhet att man vänder halvvägs och kissar i vattnet.

Kanske är det därför det är så svårt att vara sig själv när man har semester. Man har turistigheten att brottas med. Jag blir alltid en smula fnoskig. Eller i det här fallet, inte bara en smula fnoskig, utan en hel pajdeg. För plötsligt står jag i ett kök i Provence och bakar blåbärspaj. Och bröd. Det är mycket obehagligt. Dels för att det är så varmt att jag svettas under brösten, dels för att när som helst kan någon komma och anklaga mig för att iscensätta ett Instagram-ögonblick.

Ingen bryr sig dock. Jag höftar med måtten för jag vet inte var decilitermåttet finns i dessa främmande franska köksskåp. Faktum är att jag höftar med hela receptet och tänker optimistiskt, medan resten av livsgnistan rinner ur mig, att här är det ju ändå hett som i en bakugn så NÅGOT blir det väl alltid.

Jag har inte varit ensam på fem veckor. Den här semestern har inneburit mer eller mindre aktivt socialt umgänge dygnet runt, när enda tillfället att vara helt i fred är att… gå på dass, höll jag på att säga, men där får man ju absolut inte heller vara ifred. I Provence finns en vind som heter Mistralen. Den vinden blåser i korsdrag genom huset vi hyr så att badrumsdörren kan flyga igen med en smäll lite när som helst. Den kan även, ska det visa sig, flyga upp!

Vi åker på marknad och köper tvål från Marseille, torkad lavendel och ett lerkrus. Om vi blundar riktigt hårt ser vi inte att den vanliga turistreportoaren bjuds även här: fisk-fotbad, trådflätor, afrikanska träskulpturer, hiskeliga byxor från Bali, blommande hårband samt en obligatorisk gubbe i ett hörn som målar porträtt av stela tonåringar.

Blåbärspajen blir god. Men jag är osäker på om det växer blåbär i Provence. Ifred, det får man väl vara när man är död.

(Borås Tidning, augusti 2017)

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Paj i Provence

  1. Oroshjärta skriver:

    Åh!!! Älskliga du.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s