När jag gav upp Lars von Trier (och hans äckliga producent)

”Everyone has a plan until they get punched in the mouth.” Låt mig travestera Mike Tyson: alla har en idé om att det går att skilja på konst och konstnär, tills de får en bildlig smäll på käften.

Detta gör vi i princip uteslutande därför att vi är vana vid att patriarkatet ska ha sitt, vi är så rädda att patriarkatet ska känna sig hotat eller obekvämt, eller kanske bara lite olustigt? Patriarkatet ska ha mellis och rena strumpor, och patriarkatet blir så ledset om man säger emot så det gör vi inte. Vad duktigt patriarkatet är, som kan måla så fint och vara ett geni och göra så Viktiga Filmer! Inte ska vi klanka ner för att patriarkatet tafsar på en praktikant. Eller kallar kvinnor för luder. Eller runkar i en blomkruka. Eller våldtar tonåringar. Eller…

Jag har verkligen testat strategin, att skilja på konst och konstnär. Vad trodde ni, jag har lyssnat på rap sedan jag var elva år. Men min, lyckligtvis bildliga, smäll på käften kom i veckan när det uppdagades vad som pågått i kulisserna under Lars Von Triers inspelningar. Hur både han och hans producent systematiskt trakasserat och begått övergrepp mot kvinnor i alla år. Det hade kunnat vara vilken skandal som helst som avslöjats under de senaste veckorna, men just den här knockade mig.

På grund av filmen Breaking the Waves. Det gäller även Von Triers senare filmer, men Breaking the Waves drabbade mig på ett sätt som jag än idag inte hämtat mig från. Ett konstverk är skapat av en annan människa. Annars är det inte ett konstverk, då är det guds verk, även om konsten kan få oss att känna oss nära gud.

Och eftersom Lars von Trier är en människa, och jag är en människa, så ser jag vad han tänkt, idéer och uppslag som lett honom till den tröstlöst mörka berättelsen om Bess. När jag ser filmen ingår vi i en sorts gemenskap: detta ser vi, detta finns, detta är djupt oroande.

Men med (i och för sig inte enbart nya) vittnesmål håller det inte längre. Jag förstår nu att von Trier möjligen tänkt samma som jag, men dragit helt andra slutsatser. Slutsatser som är obegripliga att ens sätta sig in i. För att inte tala om hur arbetsmiljön för kvinnliga skådespelare, assistenter, scriptor, fotografer och så vidare, sett ut. På exakt samma vis som en vacker kappa förlorar sin skönhet när vi får veta att den sytts av en 7-åring i Pakistan som hotas med stryk om hen behöver gå på toaletten.

Det outtalade kontraktet mellan regissör och betraktare bryts i samma sekund som Björk berättar hur hon behandlats av von Trier och hans producent under inspelningen av Dancer in the dark. Det håller inte längre, ursäkterna är slut, ingen konst är så enastående att den motiverar mänskliga offer.

Alla har en plan tills de daskar fel person på stjärten.

(Borås Tidning, 171105)

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s