Inte alkoholist, men… Eller?

Strax efter lunchtid på fredagar börjas det. Hela mitt Instagram-flöde fylls med bilder på folks ”THANK GOD IT’S FRIDAY”-bilder, det vill säga bubblig prosecco i smala glas. Samma med semester, påsk, jul, midsommar, födelsedagar, middagar, bruncher, barnkalas, resor, helt vanliga tisdagar och mors dag. Allt kan alltid firas med alkohol.

Jag gjorde det ju själv. När jag fortfarande drack postade jag också bilder på goda vänners lag och vinflaskor i en aldrig sinande ström. En alkoholist är inte alltid någon med ägg i skägget på en parkbänk, det vet vi ju vid det här laget. En alkoholist kan ha perfekt läppstift, snygga skor och dricka på ett sätt som ser ut som ”lite guldkant på vardagen” för den som tittar på utifrån.

När jag berättar att jag slutat dricka för att jag har sjukdomen alkoholism, vill en del människor gärna veta allt. De vill att jag ska berätta om monsterfyllor, vodka till frukost och när jag höll på att bli överkörd. De vill ha smutsen, mörkret, det riktigt sjabbiga. ”War stories”, kallar vi det i min stödgrupp.

Jag tror att det beror på att vi alltid vill ha någon som är värre. Jag var likadan. Jag tänkte att okej, jag kanske är karatefull på efterfest en vanlig tisdag trots att jag gick ut med målbilden ”ett glas vin”. Men jag lägger åtminstone inte min bebis på badrumsgolvet för att ta kokain! Så, så farligt kan det ju inte vara.

Det är bara det att det alltid finns någon som är värre än du. Om du alltid jämför dig med Lemmy i Motörhead, så kommer du aldrig att behöva fundera över hur du dricker egentligen, eller varför och hur mycket och hur ofta.

Och jag tänker att det eviga mysandet och normaliserande kring alkohol i vårt samhälle också hjälper till att hålla problemen under mattan. Så var det i alla fall för mig. Det var enklare att vägra inse att mitt drickande hade gått rakt åt helvete eftersom ”alla” runt mig drack, och dricker. Alla är inte alkoholister så klart, men jag har flera vänner där jag undrar hur de egentligen mår. När jag frågar är det de som är absolut snabbast med att bortförklara sig. ”Jag älskar ju ett gott vin!” News flash: du kan mycket väl veta vad druvan du dricker heter, och ändå dricka på ett farligt sätt.

Bara du kan avgöra om du har problem med alkohol, eller om du är alkoholist. Men om du tänker att du har problem med drickandet, så är det förmodligen så. Det är en bra tumregel.

Och om du funderar på att sluta: det finns hjälp. Du är aldrig ensam.

(Publicerad i Amelia 3, 2018, även min sista krönika där efter vad blir det, fem år! Tack Åsa Lundegård som tog in mig, och tack alla fina människor som läst och ibland hört av sig. All kärlek!)

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s