”Har du funderat på självmord?”

”Har du funderat på att ta livet av dig?”

Jag var så himla ledsen, min mamma hade fått bröstcancer och jag var rädd. Under ett par varma sommarveckor hade jag noterat att jag började gråta lite varstans, helt oförberett, mitt på buss 100 mellan Borås och Göteborg eller i kön för att köpa en kycklingsallad på Orion. Jag var 20 och hade aldrig varit i kontakt med psykvården förut. Till slut ringde jag, i hopp om att få tio stödsamtal med någon sorts kurator eller liknande. Jag var helt oförberedd på frågan om självmordstankar. Som man är. Jag tänkte efter.

”Nej. Men jag tror att jag kommer att göra det om du flyttar ner mitt namn på väntelistan.”

Jag kommer att tänka på den incidenten när ytterligare någon Facebook-vän postar ett empatiskt meddelande till alla som läser om att vi måste ta hand om varandra, fråga hur vi mår och be om hjälp om det är för mycket. Mental ohälsa har egna dagar, precis som kanelbullen, och under tiden som gått sedan jag ringde det där samtalet har vi tillsammans börjat skrapa bort skammen och hemlighetsmakeriet kring att vi mår piss. Förnumstiga krönikörer har myntat begrepp som ”psykisk förkylning”, ADHD är inte bara en diagnos det är även en ”superkraft”, jag tror att jag känner fler personer som går på antidepressiv medicin än som inte gör det. Så, behöver vi fortfarande ”våga prata om mental ohälsa”? Ja, så klart.

Men det räcker bara så långt.

Jag tycker att folk i allmänhet har blivit enormt bra på att tala om mental ohälsa. Utbrändhet, depression, diagnoser, missbruk och hopplöshet är säkert fortfarande präglat av skam och ”skärp ihop dig” för många, men ett helt otroligt skifte har ändå skett. Jag vet massor av människor som gjort helt fantastiska saker tack vare att de fått hjälp, kanske medicinering, en ökad förståelse och empatiskt bemötande. En är nyutexaminerad läkare, en har återerövrat sin familj och roll som förälder, en har bytt karriär och vidareutbildar sig för att kunna hjälpa andra missbrukare.

Vi vågar prata om mental ohälsa. Nu krävs det en vårdapparat som kan ta hand om det vi pratar om. Både i Sverige och England, två av världens rikaste länder, går dock denna vårdapparat på knä. Tio-minuter långa läkartider, milslånga köer för terapi, telefonslussar som alltid tutar upptaget. Det är ofta, ofta vad som möter en person i kris. Och då ska vi ha med i beräkningen att mental ohälsa ofta är i sig isolerande: patienten orkar inte, vill inte, be om hjälp. Den där enda gången någon faktiskt söker hjälp måste det finnas ett stort, finmaskigt skyddsnät att falla i- inte frågeformulär om exakt HUR dåligt vi mår. Hur länge vi kan vänta på vård. Självmordsfrågan ställs numera med en följdfråga: okej, så du har självmordstankar- men har du planerat hur du skulle gå till väga? Typ: har du köpt rep att hänga dig i, eller samlar du benso att äta för många av på en gång?

Det är inte värdigt. Om vi menar allvar med våra empatiska uppmaningar om att våga prata om det och söka hjälp, så måste också hjälpen finnas där att få. Kamratstöd på Facebook är fantastiskt, men psykisk ohälsa botas inte genom enbart öppenhet och likes.

Rebecka Åhlund

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s