En del musik är långsam och ej rap

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

När jag åt en grillad fårskalle (ögat var godast)

12418078_10154073458919747_6915683447423745746_n

Vitare än såhär har jag aldrig varit. Då har den sydafrikanska solen ändå jobbat på lite i mitt bleka vinteransikte. Jag befinner mig kåkstaden Guguletu utanför Kapstaden. När jag bokade guide hit bad jag om ”en som känner till kåkstäderna”. Jag sa inte ”det måste vara en svart person”, men det var underförstått. Under en procent av befolkningen i kåkstäderna här är vita. Några, i de lite bättre områdena, räknas som färgade, alltså mixade. Men där det är som fattigast lyser mitt skinn som om jag hade ljusslingor i kroppen istället för blodådror.

Alla stirrar när jag kliver ur bilen. Vi har kommit till en sorts kombinerad matmarknad och restaurang. Skrangliga bord och bänkar, diskar med kött i alla dess former och små stånd där man kan köpa grötigt öl i hinkar. Jag är här för att jag ska få äta en smiley. Det är en maträtt som inte har någonting alls att göra med acid house, däremot med fårskallar. Smileyn är helt enkelt en grillad fårskalle med allt kvar- namnet kommer av att det superdöda, välgrillade fåret ser ut att smajla upp sig mot en.

Vi köper en av några barn som är max tio år gamla. De låter oss skölja av våra händer i en brun plastbalja, torkar av oss med hushållspapper och sedan serverar de mig min första smiley på en blå bricka. Med vana små fingrar och en rejäl kniv skär de upp den åt mig. Min guide visar: här är tungan (god), här är käken (seg), här är en bit av örat (supergott). Jag tuggar, njuter och sköljer ner med flaskvatten.

En gång läste jag om hangarer fulla med tupp-lik. Tupparna slaktas för att kvinnor som vill ha större plutmun ska använda tuppkammarna till någon sorts sörja som man sprutar in i läpparna. Resten av tuppen räknas, i vissa samhällen, som oanvändbar och kasseras. Samma morgon som jag äter en bit av fårets hjärna (delikat) och ett grillat fåröga (underbart) frågade jag min landlady var matåtervinnings-tunnan står på hennes lilla garageinfart i Marina de Gama. Hon tittade misstroget på mig i några sekunder och skakade på huvudet: ”Det här är Afrika. Vi slänger aldrig mat.”

Och det är lätt att tycka att det ser horribelt ut med en fårskalle på en lindrigt ren plastbricka, och det är lätt att som mina barn tycka synd om djuren och enbart äta kött som är transformerat till köttbullar, och det är lätt att sitta och oja sig över att alla i hela världen inte är veganer. Det är lätt, om man aldrig varit riktigt hungrig. På matmarknaden där jag är så otroligt vit stirrar folk och fnissar. ”Kolla, en mlungo äter smiley!”

För mig är det en spännande, kulinarisk utflykt. Men jag inser där och då, att jag aldrig varit hungrig på riktigt.

(Borås Tidning, 160418)

 

Publicerat i Uncategorized | 3 kommentarer

Helvetet

Det måste vara möjligt att ha färre än 488 mail i sin inbox? Hur fan gör ni? Jag brukade ha 300 som en gräns men så blev det såhär? Vill radera ALLT. Tips?

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer

When you see a nigga like me shinin’

Kom att tänka på denna av oklar anledning, men njut! Själv njuter jag av ett pissregnigt London, av mina barn varav det ena just skrek att jag är världens sämsta mamma, av att vara den goda frun som stannar hemma när Johannes går på bio samt den bästa vietnamesen på Kingsland Road, nagellack, min hund som börjar bli sjukt bra på att komma tillbaka när jag ropar, avokado-hommous, en bok om gäng i Cape Town, Nadia Rose som vanligt och alla mina tulpaner.

Oh, the glory of it all!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

”Hjärnan darrar” av Klara Wiksten

Det är intressant att det finns en sorts verklighet som upprätthålls mestadels av bilder och svinkorta texter på sociala medier. Som handlar om att vara framgångsrik som IT-support på Byttorp, #winning, lyckad om man får säga det själv eller åtminstone om man kör en diet och tränar crossfit. Fenomenet är även känt under taggen #minresaräknas, och då handlar resan om att vara lite knubbig och sedan sluta äta mat och lyfta tunga saker på fritiden och bli smal. Jobblinjen och framgångssagorna har liksom tagit över hela Sverige, kanske världen? Mitt ena barn vet att Kim Kardashian har gett ut en bok om sina egna selfies.

Det är inte alltid dig det är fel på. Det kan vara samhället också. Vad är egentligen en funktionsnedsättning i ett sammanhang där världen runt omkring dig bara låtsas vara perfekta, ha karriärer och veta vad de vill?

Den svenska regeringens envetet hopplösa ”jobbjobbjobb-politik” tvingar folk att sitta på magnifikt idiotiska söka-jobb-kurser för att möjligen själva börja som jobbcoacher på Arbetsförmedlingen. Där vuxna människor tvingas arbetsträna genom att bygga väskor av gamla mjölkpaket och göra runda-bords-rundor där man ska säga något bra om sig själv när man just kravlat sig upp ur sängen efter en djup, klinisk depression som varade i tre år.

I sin charmerande uttrycksfulla stil berättar Klara Wiksten om nitton personer hon träffat under sina år på diverse jobbtorg, praktikplatser och ”arbetslöshetsåtgärder”. Själva kritiken mot de Kafka-artade återvändsgränder till arbetsmarknadsåtgärder hon får uppleva (”Lena har jobbat här i fyra år men hon får ingen lön, ingen får det”) är nerbäddad i rent fantastiska hyllningar till människorna hon träffat under tiden. Den där som Wiksten berättar sin egen, brännande, historia genom personer hon tackar, säger förlåt till, önskar lycka till, fast i efterhand. En gammal vän som dog, en på jobbcentret med Tourettes, en kvinna som gjorde abort fast hon hade önskat att hon var värdig att bli mamma (och att hennes man skulle tycka det också), en kyrkogårdsarbetare som vill ta med berättarjaget på en rejäl tjeckisk fest efter att hon kikat ner i sådana där hål som urnor sänks ner i.

Samtidigt som ”Hjärnan darrar” är en underbar, respektfull och rolig berättelse om människor som aldrig kommer att få sponsrade bloggar och Instagramkonton, så är det en berättelse om ett gött Sverige som inte längre är. Som bryts sönder. Där folkhemmet, solidariteten och välfärden sipprar ut genom svettdropparna i pannan på alla som tvingas sitta på ”jobbtorget”.

(Borås Tidning)

BONUSINFO! Jag råkar veta att Syster förlag står på Stockholms Litteraturmässa idag och säljer bland annat denna bok (samt ”Deras ryggar luktade så gott” av Åsa Grennvall och ”Tack och förlåt” av Fanny Agazzi, som jag tidigare tipsat om) till vrakpris! MISSA INTE.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Sittin in the front row with black track suit

I somras körde vi bil till Sverige och dumpade barnen på Öland, och sedan åkte Johannes och jag till New York. det var 35 grader varmt där och det kröp en fem centimeter lång kackerlacka på air bnb-mannens TV (på vilken Johannes kollade på ”I’m Caitlin” växlat med ”Keeping up with the Kardashians” men nu blev jag sådär långrandig igen.)

När vi landade fick jag klart för mig att Skepta spelade i Brooklyn SAMMA KVÄLL så jag sa till Johannes: ”SKEPTA SPELAR I BROOKLYN I KVÄLL LET’S MOVE” och då sa Johannes: ”Men du hatar väl konserter?” Och ibland känner han mig bättre än jag känner mig själv. Kanske särskilt efter att ha klivit opp supertidigt på morgonen och skaffat sig viss jetlag.

Men om vi hade varit där så hade vi inte missat DETTA. Shutdown Daddy.

 

Video | Posted on by | Lämna en kommentar

Jag har bara regn hos mig


Okej inte här men det var igår.

Så bra kalasinbjudan! ”Det är okej om du kommer.”

Ingen ville gå upp i morse men det var man tydligen tvungen till. Jag spelade trummor på barnens huvuden när vi gick morgonpromenad med Scout. Det var uppskattat av ett mycket litet fåtal.

Hector, Margie och Jane. Och även Nancy och James i den familjen har likadana jackor! Jag tycker att det är bra. Men även om jag älskar dessa personer, så har jag gripits av hemlängtan tror jag. Jag saknar alla jag tycker om i Sverige, på ett sätt som jag inte kan förklara bättre än ”folk som känt mig länge och/ eller kan förstå hur jag uttrycker mig”. Min engelska är kanske 700% bättre nu än när vi flyttade hit, men det är en daglig kamp att hänga med och hitta rätt ord och känna mig som att jag hör till.

Mina 150 tulpanlökar jobbar på.

Och såhär blöt har jag blivit två gånger idag, alltså duscha-med-kläderna-på-blöt. When it rains, it pours cats and dogs.

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer