No pot to piss in.

   
    
    
    
    
    
 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Vad vet ni om när jag kokade potatis?

Min man och min svärmor lämnar mig ensam hemma medan de åker för att hämta barnen från någon dansklass. Hela huset luktar jättegod mat. Det är inte direkt jag som lagat. På spisen står en gulasch och en gryta med små potatisar och vatten i. Plattan är på. Tanken är att potatisen ska vara färdig när de återvänder med barnen. De har bett mig att ”hålla ett öga på potatisen”. Skämtar de?

Jag känner mig som en femåring som av någon sjuk anledning just fått sin mammas bilnycklar i handen med uppmaningen: ”Kör en sväng, du”. Tar en lov i köket och kikar efter dolda kameror- det här måste ju bara vara någon sorts lyteskomik. Där lytet är att jag är komplett oduglig i köket och komiken är… min kompletta oduglighet inom kök. Hittar inga dolda kameror. Bara den där jävla kastrullen, och potatisarna som liksom hånler mot mig, ”vi börjar koka nu, din sopa!” säger de.

Jag har inte alltid varit såhär deppigt okunnig. Det har, vid flera tillfällen om jag får skryta, hänt att jag kokat ägg. Som folk har kunnat äta. För länge sedan, typ innan jag fått hår under armarna, kunde jag koka spaghetti. Sedan lärde sig min lillebror att koka godare spaghetti (tricket var att hälla lite salt i grytan) (och dränka spaghettin i smör). Sedan lärde sig min lillebror att steka blodpudding. Mina dagar som mästerkock var över.

När jag var tjugo förförde jag en halvsnygg man genom att rosta bröd och lägga skivad avokado ovanpå. Jag vet inte vem av oss som bröt bekantskapen, men jag hoppas att det var han. Sedan dess har jag omgivits av matlagningskunniga män. Gifte mig med den bästa av dem alla. Han rostar spenat, saltar precis perfekt, bakar bröd som får bagerier att gråta av avundsjuka. Jag bjuder 20 slumpmässiga personer på middag, han kokar och steker och sjuder och smörar och picklar. Alla 20 gråter glädjetårar över maten. Jag springer hellre ett maratonlopp i oländig terräng, än att ens försöka laga mat som skulle kunna passa in i det sammanhanget.

Potatisen kokar. Jag klockar med sekund-precision. Jag är nervös. Jag sticker in olika gafflar i knölarna för att känna efter. Är de klara? Så stressad över att ha en gryta på spisen; hade det varit två grytor hade jag fått hjärtattack. Potatisen blir al dente. Jag slänger på smör och låtsas som ingenting.

(Amelia 24, 2015)

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Up from my brain is where I bleed.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Städa kanske till jul, det tycker jag är kul.

Det är bökigt med det världsliga. En söndag tar mina kompisar med barnen på bio. Jag tänker: ”Aaah” och sträcker ut mig på soffan med hela tidningen, alla delar, nytt kaffe. Min man ställer sig direkt vid strykbrädan. Det är inget konstigt i vår familj: jag fattade ett principbeslut om strykning 1995 (när jag flyttade hemifrån) och sedan dess har jag inte strukit ett endaste något.

Men jag får ändå en liten Luther på axeln. Och börjar städa. Eller är det ”städa”?

Såhär är det alltid när jag städar: allt som inte redan ligger framme river jag fram ur lådor och skåp. Stirrar några sekunder på röran och andas i fyrkant. Vems ÄR alla dessa grejer? Sedan tänker jag hurtfriskt: ”Bra, det här blir en storstädning tydligen! Nu ska jag organisera och sortera och slänga, en gång för alla, så att det verkligen blir ordning här hemma. Basta!”

Med gott mod sätter jag igång. Går mellan olika rum, drar ett tag med en trasa någonstans där dammråttorna skaffat eget bredband. Ställer saker som ska ”någon annanstans” i trappen. Börjar på en viktig lista över saker i hemmet som bör åtgärdas: hänglås till skjulet, krokar i hallen, ett smart förvaringssystem för hattar och barnvantar/ mössor/ cyklop/ liggunderlag. Hittar ett nagellack jag inte tänkt på på länge. Eftersom jag är så effektiv och duktig nu, så unnar jag mig. När jag ändå är i gång lägger jag en ansiktsmask. Det här är effektivt på riktigt.

Proppar en påse full med kläder som kan vara bra att ha på torpet eller om jag ska måla någonting någon gång. Måla? Blir sugen på att måla en rask liten grej med det praktiska rese-akvarell-kitet jag hade glömt men just hittat i en djup låda. Gör det lite snabbt. ”Jag drar och köper en sekatör!” ropar jag till Johannes, som säger: ”Ja, för nu är det ju verkligen färdigstädat här inne så jag förstår att du vill ta itu med trädgården”. Kommer precis ihåg att tvätta bort lermasken innan jag går ut.

Lägger olika papper i högar över hela sängen. Arrangerar ett perfekt stilleben av stenar, koraller, snäckor, pinnar och benbitar på en fönsterbräda. Hittar inte listan över saker som måste åtgärdas i hemmet. Börjar på en ny. Hittar fem smutsiga barnstrumpor bakom ett element. Går och lägger mig. Man sover helt okej på skrynkliga, viktiga, osorterade papper, det vet alla.

(Amelia 25, 2015)

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Life.

Videoklipp | Posted on by | 2 kommentarer

Passivt aggressiv jul i Dorset.

   
    
    
    
    
    
    
 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

With me? Are you?

Videoklipp | Posted on by | 1 kommentar