Det sitter i dig

”Åh hjärtat, nog om allt som har dött
Du vet att jag aldrig andas lätt och förstrött
Du vet att jag sover med hjälp av din puls
Det sitter i dig, mitt hjärta
Åh vacker, tänk att i tid
du klädd som soluppgången
jag ruskad och älskad till liv
Du vet att du bär på alla färger ur min själ
Det sitter i dig, mitt hjärta
Tänk att den ljusaste natt
vill vara hos den mörkaste dag
Tänk att det finns kärlek i svart
det sitter i dig
Åh, älskling, det är så skönt att slippa all längtan
Och oron för att bli störd
Jag vet hur jag ska älska dig tills jag dör
Det sitter i dig, mitt hjärta”

❤ sov gott Freddie Wadling

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

I loves you Porgy

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Lita inte på magkänslan!

När någon frågar mig om goda råd brukar jag gagga om att känna efter och lyssna på magkänslan. Att vända och vrida och prata om grejer tills de vet vad de själva vill. Sen sitter man där.

För man kan också göra precis tvärtom.

Om jag verkligen känner efter varje morgon när min telefon larmar igång, så är allt jag vill att stänga av och sova vidare. Inte snooza, verkligen inte. Bara stänga av väckarklockan ordentligt, lägga en kudde över huvudet och snarka mig tillbaka till Törnrosa. Orka duscha? Barnen måste lära sig att göra egen frukost? Hunden vill ändå gå samma runda varje morgon- kan hon inte göra det själv?

När jag försöker lyssna på vad min mage vill säga mig, så är det enbart: ”Hej, jag är din mage, jag är kanske lite väl plufsig, men du bör ögonblickligen fylla på mig med mer pizza med extra ost. Bästa hälsningar!” Jag kanske är lite knubbig redan, men om jag lyssnade på magkänslan jämt skulle jag väga 425 kilo och behöva lyftas ut med helikopter från sovrumsfönstret.

Om jag tog varenda känsla jag känner på allvar skulle jag inte ens hinna äta pizza. Lite helt vanlig självförnekelse kan vara väldigt bra, också.

De roligaste sakerna jag gjort hittills i livet har jag inte alls vetat att jag verkligen ville göra. En av mina bästa vänner fick jag bara för att jag gick med och fikade efter en föreläsning på universitetet. En av mina roligaste resor gjorde jag för att min man plötsligt föreslog att vi skulle åka till Shanghai i tre dygn. Mina första tatueringar gjorde jag för att jag var lite för tidig till en dagishämtning och killarna på studion verkade så stränga att jag inte tordes backa ur. När jag skrev min första bok var det för att min kompis sa åt mig att göra det. Jag var inte ens säker på att jag verkligen ville flytta till London, men jag hängde med min familj.

Det finns åtta-nio anledningar att rota omkring i magtrakten efter någon sorts känsla. Det finns hundra anledningar till att ansluta sig till en religion, börja yoga, byta jobb, hitta en ny partner, skaffa barn, inte skaffa barn, adoptera en hund, göra hårförlängning, resa till Bali, leva på granatäpple-kvarg i en månad. Men ibland kanske man bara ska göra, istället för att känna efter i hundra år. Känn efter, det kanske också är ett tips att inte alltid göra det? Ibland är man magsjuk.

(Amelia 9, 2016)

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

”I vilt tillstånd” / Roxane Gay

En kvinna och hennes man och deras lille son är på semester. De ska åka till stranden. Solen gassar, hon har bikini under shortsen, pojken sitter fastspänd i sin bilstol i baksätet. Allt är helt vanligt. De befinner sig i Haiti, de är på besök hos kvinnans föräldrar, i ett av världens fattigaste, mest korrumperade och våldsamma länder. Den lilla familjeutflykten slutar abrupt när bilen kapas av män med automatvapen. De tar kvinnan.

Romanen efter denna upptakt tvinnar först ihop tretton dagar i fångenskap med kvinnans bakgrund. Hennes föräldrar utvandrade först från Haiti för att arbeta sig uppåt i USA, för att sedan återvända till hemlandet och vada omkring i överflöd bakom höga murar med beväpnade vakter. Lösensumman, en miljon dollar, finns på pappans konto men han vägrar betala eftersom det skulle innebära att ge efter för brottslingar. Medan han envetet håller fast vid sin princip bryts hans dotter sönder bit för bit av fångenskap, hot och gruppvåldtäkter.

Jag är aldrig rädd att Mireille ska dö, eftersom hon uppenbarligen överlevt för att berätta. Men det intressanta är hur själva berättelsen egentligen börjar när hon blir frigiven. Det blir så vulgärt att koka ner den psykologiska dynamiken i detta drama till sådana där klatschiga ”frågor” om människorna och världen som är så populära nu för tiden, så det tänker jag att alla får i hemläxa att göra på sitt eget vis. Utifrån sin egen livssituation. Rika mot fattiga i Haiti är förstås extrem-varianten, men orättvisan mellan de som har och de som inte har sipprar igenom alla livs lager på hela jorden. Den definierar allt.

Roxane Gay är vida berömd för sin bok om att vara en dålig feminist. Men jag skulle fan säga att hon är bättre inom roman. Hennes ibland nästan yxiga, klyschiga språk fungerar mycket väl. Hon ställer tusen frågor och svarar inte på en enda. ”I vilt tillstånd” (originaltiteln ”An untamed state” är mer mångbottnad) är en djupt politisk, gastkramande roman om vad frihet egentligen är, och Gay väjer inte för något. Det är outhärdligt och ursäkta klyschan: jävligt viktigt.

(Borås Tidning, 160515)

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Länk | Posted on by | 2 kommentarer

I’ve got the devil in my palm

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Jag saknar tiden när min hjärna funkade.

Jag saknar min hjärna som den var när jag var ett barn. Jag tänkte bli artist, astronaut, bankrånare eller barnboksförfattare. Jag såg ett avsnitt av Hajk och blev peppad på att börja arbeta som knäckebrödsbagare i en fabrik. Jag såg ett avsnitt av Barnjournalen och undrade hur det skulle bli om jag råkade bli nunna? Gröten de stackars nunnorna åt till frukost såg ju för äcklig ut, men de hade en superfin trädgård som kallades örtagård och stiliga dok och det var bara massa mysiga tjejer överallt; inga tjafsiga killar. När jag var sju år gammal lovade jag högtidligt min mamma att aldrig bli en crack-missburkare. Hon verkade inte ta det på det allvar jag tyckte att det förtjänade.

På golvet i baksätet på vår hallonröda, skruttiga Fiat förvarade jag en plastpåse. Den skulle jag ha om vi råkade krocka med bilen och jag bröt armen- jag trodde att konceptet ”bryta armen” var lika med att hela armen liksom föll av. Jag planerade att lägga en eventuell bruten arm i plastpåsen och ta med till akuten.

Jag ville ta kort på en spegel och kunna spegla mig i kortet. Jag trodde att fängelser var som skyltfönster på stan, fast med galler i stället för glasruta. När jag såg tavlan av Karl den tolftes dödsmarsch, antog jag krasst att en av gubbarna som bar båren var min farbror eftersom han jobbade som militär. Jag trodde att skolvaktmästaren bodde i skjulet bakom fotbollsplanen, att prästen sov i klockstapeln och att inbrottstjuvar hade svarta masker som Björnligan i Kalle Anka. Jag trodde även att min kanin Lille Skutt förstod hur söt han var i en dockklänning.

När Olof Palme mördades och de sa på TV att mördaren kunde vara vem som helst, tog jag det mycket bokstavligt. Jag misstänkte mina kompisars pappor, gubben som bodde granne med min farmor samt polisen som kom till skolan för att informera oss om vilka cykel-lyktor vi skulle ha, och att det var fördelaktigt att bära cykelhjälm om man tänkte ramla av cykeln med huvudet före. Hörde talas om yrket ”hand-modell” och tyckte att det lät soft.

Nu tänker jag bara på att halva mitt liv verkar gå åt till att plocka smutsiga barnstrumpor från bakom soffan. På pluskontot: jag måste åtminstone inte bära rymdblöja. Eller fila naglarna. Alltid något.

(Amelia 7, 2016)

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar