I wanna live here.

element_70_65aaa855fcb3579a8bc620cc089f8972-247-aerial-20view-20--20glamping-205-jpg

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Vem vare som facking tänkte?

Tower Hamlets, stadsdelen där jag bor nu, är en av Englands fattigaste. Väldigt många har det svårt, över hälften av eleverna på mina barns skola får subventionerad skollunch för att deras föräldrar inte har råd med de två punden per dag som den kostar. Folk bor skruttigt, sju barn i en tvårummare, de tvingas gå i sitt enda par sommarskor även när det blir snö och jag har hört om rektorer som köper busskort i smyg till sina elever för att de över huvud taget ska kunna ta sig till skolan.

Samtidigt pågår en omfattande gentrifiering sedan drygt tio år tillbaka. De minimala, fuktskadade radhusen runt den lilla parken där jag bor kostar en miljon pund. Rika ryssar och företag köper upp dem, målar allt vitt och fräscht och hyr ut dem till idioter som jag för tokiga summor pengar i månaden. Från mitt sovrumsfönster ser jag Sivill house, ett högt council-hus där flera avsnitt av den mörka kriminalserien Luther spelats in. Brandlarmet går där ständigt, för att folk röker gräs i hissen, och den som kommer hem efter klockan sex på kvällen kan nästan räkna med att få morsa på snuten när de går in genom sin egen port.

När det görs tv-serier härifrån handlar de om gäng, knark och fattigdom. ”Allt var rätt verkligt utom vissa slanguttryck,” sa en ungdomsperson om serien Top Boy som utspelar sig i grannstadsdelen Hackney. ”Men en sak gjorde allt helt overkligt, och det var att man aldrig hörde polissirener.” På Brick Lane öppnade nyligen ett fling-kafé där man kan betala upp till sju pund för en skål flingmix med mjölk. I närheten av det slår snart ett gröt-kafé upp portarna. Några meter bort står folk och vänder på sina pence för att ha råd med någon sorts middag till sina barn.

Så smått har jag börjat inse att flera av personerna jag träffar på vinbaren om kvällarna, inte jobbar. De lever på att hyra ut bostäder de råkat köpa innan priserna gick upp, och det lever de gott på. En skål Rice Crispies med mjölk i hipstermiljö är inga problem. Inte att köra Land Rover eller Porsche heller, trots att de har gångavstånd överallt. Den hemlöse mannen som sitter med sin labrador utanför Sainsburys har fått något i ögat. Det är alldeles rött och inflammerat nu, ser ut som rött slime. Jag ger honom ett pund och köper kaffe för två och ett halvt och allt är så skenande… orättvist. Att det blev såhär världen blev är helt obegripligt. Vem vare som facking tänkte?

(Borås Tidning, 20150315)

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Helgen som gick

IMG_3619

IMG_3605

IMG_3668

IMG_3627

IMG_3629

IMG_3660

IMG_3634

IMG_3583

IMG_3581

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Höra till: being all invandrare about it.

Jag sover så jävla illa, men jag blev glad i morse för det kändes som att jag hörde till. På väg till skolan morsade jag på vår gamla granne som skrattade så hårt när vi flyttade i Ikea-kassar, slöjmamman som alltid ler så snällt mot mig och frågar hur jag mår, en svensk farsa som jag mött i parken/ skolan/ på The Star/ julpysselkväll några gånger och en person som Johannes och jag iofs tror är lite sugen på partnerbyte men ändå.

Sedan blev jag ikappsprungen av Suraya, och samtidigt som jag hade ett morning chat med den hemlöse mannen med labradorvalpen utanför Sainsburys ringde Lisa och ville dricka kaffe så vi köpte kaffe ur en dörr på Columbia road där Johannes och jag köpte kaffe när vi var här första gången och just hade bestämt oss för att hyra huset vi inte fick hyra då pga fukt men som vi bor i nu (fukten ej helt under kontroll men).

Vi drack kaffet med Stephanie, i solen utanför P&S. Hon som håller på att starta en restaurang precis bredvid P&S var med också. Dankuro gick förbi och vinkade, och sedan gick jag hem och skrev och sedan gick jag och träffade Akiho på Barber & Parlour och det var så himla härligt. Att ha personer. Nu gick jag precis till Tesco för att köpa Ribena till Bettys matsäck för i morgon, och då hälsade ett barn på mig. Han ser ut precis som en fulare version av Johannes som barn, och vi har setts på sångsamlingen i skolan några gånger. Även grannen har hälsat, den med katterna som normalt inte låtsas om oss.

De små sakerna.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Dagens kvinnor

IMG_3484

IMG_3545

IMG_3527

IMG_3532

IMG_3534

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Världen och jag, idag

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Min faster Ansi

Varje gång jag har träffat min faster Ansi de senaste 20 månaderna har jag vetat att det kan vara sista gången vi ses.

När jag var liten hade hon Diorväska, fantastisk parfym och satt snyggast av alla vuxna jag kände. Hon kallade mig ”Beckan” med en särskild värme i rösten och jag var livrädd för hennes siameskatt Oskar som strök omkring under matbordet. Jag satt alltid med fötterna uppdragna på stolen hemma hos dem. Hon var en sådan sorts vuxen som pratar med barn utan att löjla sig eller förställa rösten. Hon pratade med mig som om jag var en människa.

Små detaljer. Hon stängde in sig i ett rum och målade ibland. Hon köpte sockerfri julmust, bara till mig, när jag hade fått diabetes. Hon sa ifrån när hon inte höll med sina gapiga bröder, fast på ett vänligt sätt. Och nu när jag är vuxen pratar vi om livet, om att leva med någon, om hur viktigt det kan vara att flytta ibland. Stora saker, liksom. Kanske är det för att vi båda börjar inse att tiden är för kort för att hålla sig enbart till vädret, om man bryr sig om varandra. Mina barn ser henne som en magisk person: hemma hos henne och hennes man Lars finns en låda i frysen där man får ta hur många glassar man vill.

För drygt ett och ett halvt år sedan fick Ansi en cancerdiagnos. Enligt statistiken skulle hon egentligen redan vara död. Hon är dock mer levande än någonsin. Hennes kropp har slutat svara på cellgifterna, men hon ser ut som alla yoga-detox-människor drömmer om att se ut och om vi pratar med varandra i två timmar är allt vi säger ärligt, öppet, på allvar, på riktigt. Det känns som att ha en sorts mentor för livet. Doktorn säger: ”Jag kan inte ge dig en prognos. Jag tror att du kommer leva utanför all statistik, bortom diagrammen och skalorna.”

Jag tror det också. Hon fyller snart 70 och jag har sagt åt henne att se till att leva i åtminstone 18 år till. Jag behöver henne, jag behöver hennes råd och tankar och kärlek. Hon har också massa barn och barnbarn. Hon är liksom inte färdig här, inte än. Jag är så tacksam över att hon finns, och även om det inte blir arton år till så kommer hon alltid att finnas med mig i hjärtat. Cancer borde vara olagligt, men det borde också vara kriminellt att inte ta vara på varandra, så länge vi nu får ha varandra.

(Amelia 3, 2015)

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer