Eremiten firar perineum

Jag har gått in i någon sorts dvala nu, på så låga varv att det knappt går att förstå. Jag tror att jag behöver det, några gånger per år. Trots att jag är världens slöaste människa lever jag ett rätt hektiskt liv till vardags. Hektiskt låter som att man alltid har högklackat och perfekt smink och jobbar som banker i central London, men det gör jag ju inte. (Jag har till exempel fortfarande inte målat naglarna.) Däremot är liksom vardagen med två hundar och två barn, jobb som bygger på självdisciplin, recovery och träning och sociala grejer och barnens pianolektioner och dramaklubb och bågskytte (Bodil gick en kurs i höstas, detta är sant) och handla och sånt rätt… fullt ställ. Och jag tycker om vardag. Men jag tycker tydligen även om att ligga platt och glo på tv-serier, just nu Billions, och kanske stannar jag hemma och skriver i stället för att gå med till den andra lokala puben här och äta middag i kväll.

Fick ett sånt skov i morse, skrev och skrev, alldeles svettig i bara nattlinnet. Hoppas på något liknande ikväll. Jag undrar ganska ofta hur det blev så att jag gifte mig och fick barn, jag är hemskt glad att det blev så, men jag är egentligen en sur eremit som helst vill bo alldeles ensam i en fyr och göra allt i slow motion. Det låter melodramatiskt men om jag inte hade haft min familj hade jag förmodligen varit död nu. Så är det att vara depressiv med en beroendesjukdom. (<– fortfarande så konstigt att tänka på att det där är jag, den där personen.)

Det här gör Lillabo varje dag: tar Bodils lilla kanin som heter Ansi, bär iväg den i käften, piper jätteupprymt och försöker gräva ner den i täcket i sängen. Oftast hinner hon inte till punkt fyra för Bodil tar tillbaka Ansi, men om hon hinner så. Hon gör likadant med ben, och trosor. Jag har plockat både min svärfars kalsonger och en god väns string ur Lillabos mun. Det är sånt man gör bara. Fyller sitt enda, dyrbara liv med.

Hoppas ni har fina mellandagar. Tänker alltid ”PERINEUM” när jag säger mellandagar. Känner mig även som en person 2008 som skriver dagbok på min blogg, jag är rätt välbevarad för min ålder ändå. PUSS.

Annonser
Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Boxing Day utanför boxen

God fortsättning, eller säger man det först efter nyår? Jag sitter i en liten stuga i en surfarby i Devon och insåg när jag scrollade allas julbilder nyss att många ser ut att vara hemskt bra på att återskapa sin barndoms jular. Jag kan inte göra det, på grund av England, och det känns rätt befriande. Vi har promenerat med hundarna på stranden och ätit fudge, hela familjen binge-kollar TV-serier och läser, mitt hår beter sig märkligt i det här vattnet, jag ser ännu mer ut som ett får än normalt. Snart ska vi till en lokal pub och äta middag.

Jag såg den där Jim Carrey/ Andy Kauffman-filmen igår, fan vad bra den var! Funderar på att måla naglarna kanske, men det blir aldrig av. Just nu stirrar hundarna ut mig i väntan på middag, de tror att det är middagsdags så fort det blir mörkt och det har det varit ett tag nu så de ser ut som WTF i fejorna båda två. Misstänker att jag glömt dem och att jag inte förstår vad de menar när de glor.

Det är en liten by, jag joggade runt typ hela i morse. Hälften av alla som bor här har en Defender, och överallt på stugorna sitter små bleckskyltar med namn på olika författare som bott här och skrivit just den boken om den och den paddan eller liknande i just den stugan. Det blir mörkt på riktigt, och det är tyst. Jag tror alltid att det är så här jag vill leva EGENTLIGEN. Men sedan kanske jag inte skulle få något gjort ändå? Jag skriver alltid bäst när jag måste blocka ut något; barnen som tjötar med sina kompisar, polisrazzia längre ner på gatan, intetsägande musik på ett fik, folk som försöker erbjuda en jordnötter i någon flygplatslounge. Här är vilsamt att vara i en vecka, men jag skulle kanske bli tokig om jag bodde här jämt. Det är okej.

Kollar på Whitechapel och har börjat intressera mig för bröderna Kray.

Jag fick en sidenpyjamas i julklapp, så jag känner mig lite som Claire Huxtable. Hon var det absolut mest glamourösa jag visste som barn, i sina sidenpyjamasar och läppglans inför sänggåendet. Lyckligtvis inga andra konnotationer till den familjen. Har fått 121 mail om mellandagsreor och då gjorde jag ändå en sån unroll me strax före jul. Vill inte ha en enda grej. Allt jag önskar mig just nu är att Bosse inte ska kissa på air bnb-husets heltäckningsmatta.

Har tät kontakt med dels en kvinna som just insett att hon är alkoholist, dels en person som just tagit återfall. Lite mindre tät kontakt med återfallet tyvärr. Vilken sjuk sjukdom detta är. Jag läste igenom menyn på puben och jag vete fan om jag kommer att kunna äta något alls som inte innehåller 1. kött, 2. gluten (jag är allergisk på riktigt, ok) eller 3. alkohol. Jag kanske kan tugga lite försiktigt på granen.

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Same old shit for the middle class

I går tog jag med barnen och gick ÄNTLIGEN på Boom for Real, Basquiat-retrospektivet på Barbican. Jag gillar verkligen Barbican! Och gick inte ens vilse den här gången! Det var mäktigt att se allt, jag har varit fascinerad av Basquiat hemskt länge, typ sedan jag var liten och läste i någon av mammas tidningar att han dött.

Men en grej är jättekonstig med den utställningen, och det är att den INGENSTANS tar upp hans knarkeri. För mig är hans estetik delvis superpräglad av New York som det var på den tiden, nog så spännande, men delvis också av beroendet. Det där maniska, snabba, hetsiga, frenetiska, härochnu:iga… det är inte bara graffen, det är utsattheten och manin. Stressen. Känslan av att vara missförstådd och underdog, trots att han ju blev extremt hyllad och extremt framgångsrik extremt jävla hastigt.

Barnen nynnade ”Jingle Bells” från det att vi lämnade hemmet tills vi kom hem igen.

Idag gör jag ett antal saker samtidigt: packar, gör ärenden, skriver, tvättar, betalar räkningar, tjuvröker, äter, gör kaffe (som om det skulle lösa något!) och sedan börjar jag om igen. Det är inte särskilt effektivt. Det är det aldrig. Men att göra en sak i taget är för tråkigt, jag står inte ut. Bättre då att varken få något hackat eller malet och bara vara halvfärdig med allt!

Jag öppnade alla återstående luckor i min adventskalender på en gång i morse. Sedan berättade jag det för Betty och hon tittade på mig som om jag berättat hur man överlistar samhället. Nu luktar jag enormt gott av Le Labo The Noir och ska väl fortsätta springa omkring och få ingenting ordentligt gjort. God afton.

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Dagens i-landsproblem

Sitter här och försöker acceptera det faktum att att flytta i det här jävla landet är ett sådant härke. I Stockholm tar det två dagar att sälja en lägenhet. Här tar det i bästa fall… jättejättelång tid. Vi har ”sålt” lägenheten och ”köpt” ett hus i Stoke Newington. Sedan oktober är ärendet hos advokaterna som man måste koppla in här, och de tar evigheter på sig dessa advokater, och allt kan fortfarande hända, vår köpare kan dra sig ur och vår säljare kan bestämma sig för att nä fan, vi flyttar inte till Cornwall. Vi slutade städa för länge sedan ”eftersom vi ända ska flytta snart” och inför visningen ställde vi in typ en femtedel av våra grejer i storage. Vilket gör att mina tofflor är i storage, min vinylspelare är i storage, min favoritmössa är i storage (hoppas jag, annars har jag tappat den). Jag vet, jag ska tänka på hur kvinnorna i Afghanistan har det. De har ingenting i storage.

Annars är jag väl ganska glad, tror jag.

Blir ni arga när någon som är nykter påpekar att barn inte gillar när vuxna dricker? Jag skrev just såhär på Facebook:

”It’s beginning to look a lot like Christmas innit, drunk Santas having shouty conversations everywhere! But we do Christmas for the kids, right? Take it from someone who’s seen alcoholism both in her father and in herself: it’s not pretty. ‘I like it when mum and dad and grandpa are drunk’ said no child ever. I’m not being judgemental here, just if you find Christmas too hard to do without sedating yourself, maybe you’re doing it the wrong way? With the wrong people? There’s always an alternative, there’s always help if you need it. Lots of love”

Medan jag fortfarande drack hade jag blivit vansinnig på mig. Jag tyckte att nyktra var tråkiga och att nyktra alkoholister var nyfrälsta sektanhängare. Men det var ju för att jag levde i djup förnekelse av min beroendesjukdom och alla möjliga sätt den yttrade sig på. Det är för mig omöjligt att förstå normala människor som kan ta ett eller två glas vin och NÖJA SIG med det. För mig är ett glas för mycket, därför att hundra inte skulle vara nog.

Aja, jag kan kosta på mig att vara en goodie two shoes, det stör mig inte så våldsamt vad ”folk ska tycka”. Antagligen tycker de ingenting alls! Så är det ju oftast. Men berätta gärna hur ni känner i frågan. Jag kan ju bara berätta hur det är för mig. Och försöka pracka det på andra som inte gjort något ont mer än att vara kompis med mig på Facebook, uppenbarligen.

 

Publicerat i Uncategorized | 6 kommentarer

Köper mig olycklig

Om det här är att ”tagga ner lite med julklapparna” så vill jag inte veta vad tagga upp skulle se ut som. Varje år.

Min sämsta julklapp någonsin var när jag fick ett rött set bestående av trosor, bh och nattlinne med julgranar på, av mamma. Jag var i en känslig ålder (19) och blev liksom SÅRAD över att hon trodde att jag var en person som skulle ha på sig det där. Hon tyckte att det var ”lite kul” och det hade jag ju tyckt idag kanske, men då blev jag så arg eller vad det nu var så att jag började gråta. Överlag är det en märklig grej tycker jag, detta med sexiga underkläder till jul? En H&M-tradition, men jag har alltid undrat vem som byter underkläder till julafton? Är det samma personer som byter gardiner till jul? Jag har ju inte ens gardiner. Bara fleecestrumpbyxor, underställ och mamelucker i merinoull.

Hur som helst fyller Betty elva idag, så jag har alltså varit en mamma i elva år. Dock ej köpt julunderkläder till någon, någonsin, än.

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Afraid of weights

Det är en fantastisk morgon i östra London: klart, kallt och chemtrails över hela himlen. Vi hade födelsedagskalas för Betty i lördags, på bowlingen i Westfield. Jag pratade med de andra föräldrarna om hur ljust det ändå är här även i december. Att det är det som aldrig kommer att få det att kännas lockande att flytta hem igen, mörkret, jag minns hur det blev värre för varje år. Livet som mullvad. Vädret kan vara jävligt här också, verkligen, men det är inte samma mörker. (Jag är medveten om att jag gör en stor affär av detta när jag pratar med britter och italienare, jag påminner om någon från typ Kiruna som kallar Stockholm för Fjollträsk och säger att ingen som inte joggat i minus 35 vet vad kyla är egentligen. Det är okej!)

Igår fick jag en ny vän och om en timme ska jag gå och träna med Stuart. Jag tränar normalt med Alice men hon är i Australien och jag är lite orolig för att träna med Stu. Han tränar Johannes i vanliga fall och har varit soldat. ”He won’t take any of your drama”, sa Alice innan hon stack. Aja, jag kommer eventuellt inte att dö. Alltid något.

Kollade klart på The Crown igår och känner tacksamhet över att ej vara kunglig, fy vad jobbigt det måste vara. Enda fördelen jag kan se är att någon annan tränar ens hundvalpar till att bli rumsrena. Jag ska posta min senaste krönika sedan, den handlar om det brittiska kungahuset, corgis och tamponger! Åh, nu blev ni allt sugna va.

I lördags var det även exakt fyra år sedan vi flyttade hit. Men det är bara det sista året som verkligen räknas för mig, eftersom jag fortfarande drack fram tills dess. Jag blev inte alkoholist av att flytta till London men det var här botten gick ur så att säga. För att det var så lätt hänt. London är en perfekt stad om man är törstig, men det har också visat sig vara en perfekt stad att gå in i recovery. Det är jag också oändligt tacksam över.

Sista veckan innan jul, let’s Doris. Puss och kram till dig som läser detta, strunta i pussen om det känns påfluget, jag är lite förkyld också.

 

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer

Köpt lycka

Jösses i min lilla låda. Igår åkte jag ”in till stan”, alltså Oxford Circus, för att köpa alla julklappar på en dag. Det var mycket trivsamt, dels för att jag hade föreställt mig helvetet på jorden och dels för att det är så härligt att köpa fina saker till folk man tycker om. Jag noterade i huvudet hur Regent Street med omnejd är fullkomligt styrt av svenskar: Arket, Cos, H&M, Weekday, Monki, & Other Stories, Byredo, Acne, Fjällräven, Sandqvist. Och det är svenskar som handlar där också, äldre par med kartor och unga tjejer som släpar en liten rull-resväska och bär på någon jättekasse från Primark.

Fick kaffe och Pärlan-kolor hos min kompis som jobbar i Acnebutiken. Sedan kände jag en viss mättnad på konsumtion och gick på möte med min supportgrupp istället. Men det är ändå fantastiskt hur att köpa grejer fortfarande får mig att känna mig som att Jag Får Något Gjort, trots att det mest betyder Mindre Tid Att Verkligen Få Något Gjort. Särskilt som 55:an tar hyfsat god tid på sig till Hackney i rusningstrafik. Mmm.

Men innan jag åkte dit frågade studierektorn på barnens skola om vi scandis tagit illa upp under julkonserten när barnen sjöng ”There will always be an England”. Jag sa att jag inte hade det. För det hade jag inte. Men det är fint att hon tänker tanken, tycker jag. Och att de förklarar för barnen att den sången skrevs när England skulle in i andra världskriget och att det var för att stärka folk. Kontext. Det tror jag på riktigt att barn förstår. ”Såhär tänkte folk förr, förut visste vi inte att det här kunde tolkas såhär eller upplevas såhär, nu gör vi/ säger vi inte så längre.” Eller är jag överdrivet positiv nu.

Annars då? Frusen och trött, men ganska glad och full av text som vill ut. Hoppas ni har en fin fredag!

puss

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar