Oscar Levertins vänner/ Martina Montelius

Alla har alltid sagt att folk knullar jättemycket snett på Bokmässan, men jag har aldrig fattat när eller hur eller med vem? Själv får jag bara släpa omkring på tygkassar från självpubliceringsområdet, tyngda av böcker som jag råkat köpa, trots att jag redan vid halv tolv tänkt att ”inte en jävla bok nu, Åhlund, du kan beställa dem på internet sen, och ikväll ska du äta en ordentlig middag och sedan kanske dricka två glas vin och gå raka vägen till ditt hotell och sova sova sova.” Inte förrän jag stiftar bekantskap med Martina Montelius’ Boel Märgåker, förstår jag.

Boel Märgåker är en olämpligt ouppskattad kulturbärarinna med ett eget litterärt sällskap, en jättetråkig man och ett minst sagt sårigt förflutet. Hon åker på litteratur-kryssning och tänker att nu jävlar. Litteratursällskapet är med på kryssningen, liksom ”namnkunniga författare” och representanter för tidningen Läslust. Och en eller annan man/ ung städare/ härlig kvinna som Boel vill leva ut sexuellt med, och eller giftmörda. Här ska pundas, knullas, supas och betes olämpligt för en 62-årig kvinna som ingen ens verkar bry sig om längre. Vad finns kvar?

Jag har skrivit om böcker så himla länge nu, och jag försöker att möta alla nya författarskap som sätts i min hand/ mailas som pdf och plockas upp i min tunna läsplatta, som Nya. Lite för ofta vill jag skölja mitt litterära inre med litterärt klorin och börja om från en nollpunkt. När jag läser Montelius texter känns det helt överspelat. Hon skriver som om ingen någonsin hade skrivit förut. Som om hennes gärning börjar här, nu, utan att ha tagit minsta lilla intryck från någon annan författare eller poet eller för den delen skribent till en instruktionsbok för hårtorkar med extra munstycke för ”mjukare föning av ett hår med självfall”.

Jag måste försöka förklara. Berättelsen om Boel är extremt tragisk och upprörande, samtidigt lakoniskt redovisande, och på en gång så jävla rolig att den som sitter på bänken bredvid i parken när jag läser Oscar Levertins vänner tror att jag är en psykotisk person som skrattar så mycket, och högt, för mig själv. Samtidigt som jag då och då tappar andan av sorg, medkänsla, systerskap. Det är en slingrande, vindlande skröna som aldrig tappar fotfästet men ändå svävar omkring helt i ett eget kosmos. Genren heter ”elegant buskis noir på nästan formell men hisnande svenska med rap-influenser”, kanske. På ett bra sätt. Jag vill bara läsa mer och mer av Martina Montelius. Energin som är nedsprängd i den här romanen är mer än de flesta författare skulle orka uppbåda under en livstid.

(Borås Tidning, 150423)

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Healing

IMG_4848

Jag skulle ta Lisa och Empa till P&S när en gatsten stack upp en halv centimeter och min platåsula liksom fastnade i den. Jag ramlade och tog emot mig med ansiktet i en betongstolpe. Det var inte jätteskönt, det var det inte. När jag kände på ansiktet var det blött av blod. Helt sjukt vad det blöder från ansiktet. Drama drama, men Johannes tejpade ihop mig och näsan tycks inte vara bruten. Är så glad över att tänderna klarade sig. Bilden ovan är från torsdag förmiddag. Såhär såg jag ut i lördags, när Schnebeelis var här och åt middag och Florez grät för att jag såg så hemsk ut:

IMG_4880

I går var det mer såhär:

IMG_4961

Färgskalan är fascinerande. Det gör fortfarande lite ont, men jag är ok tror jag. Frank sa att jag måste sluta ha de där skorna: ”THEY ARE BONKERS I’VE ALREADY TOLD YOU.” Och herregud vad många ”kul” skämt om hustrumisshandel alla uppenbarligen har inom sig. Kollar på Friday Night Lights, dricker te, mamma tyckte att jag kunde testa burka.

Publicerat i Uncategorized | 5 kommentarer

Friheten i fuktskador och lite skit i hörnen

Ett otroligt enkelt sätt att få svenskar att högmodigt fnissa läppen av sig är att berätta om brittisk heminredning. Jag sitter där och drar exempel från huset min familj och jag hyr just nu. Där landladyn lät renovera badrummet och köket för hur mycket pengar som helst för ett år sedan, och redan i augusti var badkarsväggen röten, stora fuktfläckar vid takfönstret och på insidan av den lilla tragiska balkongdörren ut mot bakgården rinner det vatten när det regnar lite extra mycket. Som alla vet regnar det nästan lika mycket i London som i Borås. Jag är världens minst händiga person, men till och med jag vet att i ett duschrum bör det finnas fuktspärrar. Det är inget som särskilt många brittiska hantverkare verkar bry sig om, dock.

En gång stod jag hemma hos några polare och försökte skrubba rent deras toalett. Den är helt svart. Och då menar jag inte som en dramatisk omskrivning för ”lite skitig”, utan bokstavligen helt svart. Det gick inte, hur jag än gnodde. Att gå på lägenhetsvisningar här är att skrida in i den exakta antitesen till vitt och fräscht, citroner i en tjusig glasskål och Missoni-handdukar prydligt vikta i badrummet. Sånt som svenska eller åtminstone stockholmska visningar brukar bjuda på. I stället är det blöta handdukar hängade över dörrar som leder in i stökiga sovrum där ingen ens bemödat sig om att plocka bort sina kalsonger och krulliga pocketböcker från en obäddad säng. Tapeter hänger på sniskan, tre-fyra katter blänger surt från någon fallfärdig bokhylla och vänta, medan jag gapade av förvåning flög en trind mal rakt in i käften på mig.

En gång intervjuade jag skådespelerskan Ruth Vega Fernandez. Hon pratade om hur rent och snyggt allt är i Stockholm nu för tiden. Hon är flerspråkig, och använde ett ord som inte ens finns på svenska: ”hygienistiskt”. Ett ok av rent och fräscht.

Jag börjar förstå vad hon menade. För även om det är lite trist att ens sovrumsfönster är så fladdriga att det låter som om det berusade paret som försöker lösa sin trassliga relation ute i parken står inne i vårt sovrum och käbblar, så påminner det ändå om mänskligt liv. Det är härligt att folk kommer hem till en och jag ursäktar inte ens att det är stökigt längre. Så här ser livet ut: lite smutstvätt i trappan, oklara pinnar på golvet, ett frukostbord som ingen dukat av än trots att det är eftermiddag. Det är en frihet. Det är mänskligt, ju. Så länge du kan bjuda på lite te spelar det inte så himla stor roll.

(Borås Tidning 150426)

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Dagarna går

IMG_4745

IMG_4728

IMG_4738

IMG_4765

IMG_4750

IMG_4709

IMG_4818

IMG_4825

IMG_4802

IMG_4764

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Min bästa feministiska strategi: jag skiter i

I min lillebrors gamla lägenhet i Borås stod det såhär på väggen när han, som nybliven ungkarl, flyttade in: Dream it. Think it. Do it. Han slet ner de där väggorden rätt raskt och ersatte dem med sina hundra olika gitarrer, ett porträtt av Slash och någon bild på skyskrapor i New York. Väggord är ju ”fånigt”. Eller? Såhär några år senare kan jag ändå tycka att de där orden säger rätt mycket om hur jag vill leva mitt liv. Dröm det. Tänk det. Gör det.

Det finns fortfarande otroligt mycket att vara förbannad över som kvinna i den här världen. Vi får lägre lön, vi blir betraktade utifrån diverse efterblivna fördomar, vi riskerar att bli våldtagna, vi förväntas vara smala och sexiga och det ena och det andra. Vi förutsätts vara godare mödrar än farsorna till våra barn förväntas vara rimliga fäder, vi ska hinna allt och dessutom rena oss själva inifrån med pressad kål. Men om vi… SKITER I?

För samtidigt som vårt samhälle är taskigt mot kvinnor och samtidigt som det fortfarande finns massor av orättvisor att ta itu med, så är vi ju friare än någonsin. Vi får rösta, det är olagligt att diskriminera oss, lagen är på vår sida (om den bara tillämpas rätt, snälla börja med det) och alla vettiga människor har koll på att våra snippor inte säger ett skit om vilka vi är.

Jag har döttrar. Jag har varit feminist sedan jag började tänka som en riktig människa vid 16 års ålder. Och jag orkar inte riktigt vänta längre, så nu klistrar jag upp väggorden SKITER I. Som i att jag skiter i att vara smal, jag skiter i att vara sexig, jag skiter i att vara trevlig mot otrevliga. Jag skiter i att raka saker jag inte orkar raka, jag skiter i att bete mig som en dam, jag skiter i att träna om jag inte vill själv. Vad jag äter ska ni skita i. Liksom i hur jag klär mig, uttrycker mig, dansar, flirtar, sminkar mig, har håret i tofsar fast jag är för gammal. Jag skiter i att klämma in magen med pansartrosor, jag skiter i att vissa fester kräver högklackat, jag skiter i vad som passar sig i din trånga podcast eller Instagramruta.

Om man nu råkar vara född i den delen av världen där kvinnor är friare än någon annanstans, så vore det ju synd att inte utnyttja det genom att skita i allt löjligt. Jag börjar nu, det blir kul, häng med.

(Amelia 5, 2015)

Publicerat i Uncategorized | 9 kommentarer

Sorry mrs Jackson

IMG_4578

IMG_4572

IMG_4615

IMG_4645

IMG_4664

IMG_4623

IMG_4549

IMG_4621

IMG_4599

IMG_4659

Publicerat i Uncategorized | 11 kommentarer

Lördag lördag beep beep

För en vecka sedan lämnade jag manus till min nya spökhistoria: Det som hände i källaren. Det blev så tomt efter det. Mina vanliga texter, och så har jag kollat på Bloodline och läst Oscar Levertins vänner av Martina Montelius (recension kommer snart), och anmält mig till en keramikkurs. Träffade en nyseparared person vars parterapeut sagt åt dem att ligga med andra för att få liv i sin egen relation, parterapeuten hade kallat det ”Las Vegas-dygn”, som i ”What happens in Vegas, stays in Vegas”. Jag känner mig så omodern ibland.

Igår träffade jag min barndomsvän Daniel och brände snoken medan vi åt lunch och babblade vid Regents Canal. Han och hans kille har flyttat från London till Paris precis, och han påminde mig om att allt i London är skitigt och fult. Sedan gick jag på nature club med barnen och Ingrid och massa andra barn och föräldrar. Det var i en liten inhängnad park på Old Bethnal Green Road som jag aldrig ens fattat var en park förut, jag har trott att det var en ödetomt bara. På nature club får man knyta knopar, bränna sig på brännässlor och snubbla på rötter, eller åtminstone på någon gammal rostig såg som ligger bredvid några hantverksmässiga killar som håller på att bygga ett skjul. Vi började med ”safety sweep”, som är en promenad runt parken ledd av Ingrid, där man håller utkik efter trasiga glasflaskor, gamla sprutor och inbrottsbenägna pedofiler. Barnen trodde vi kollade efter rävar.

Idag har jag städat bakgården, köpt en försilvrad rävtand, ätit vietnamesiskt, handlat böcker med barnen och tagit bort nagellack på tårna. Det sista var det tråkigaste. Jag undrar hur jag någonsin ska kunna komma tillfreds med alla de där rena underhålls-grejerna man måste hålla på med: ställa in i diskmaskinen, tvätta håret, ”plocka”, rensa ogräs, slänga mögelostar som börjat utveckla nytt mögel. Det tar bara några sekunder, ju, men de där sekundrarna hatar jag.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar