Milano, Dav och Chiara ❤️

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

SFI i praktiken: ge tillbaka i mitt ställe.

Min kompis Jane frågar vad jag ska göra i eftermiddag. Jag svarar att jag inte har några planer. Hon skriver: ”Ok, I will badger you later then.” Badger betyder grävling, det vet jag. Jag frågar Johannes vad det betyder. Han säger grävling, helt korrekt. Jag frågar Jane vad hon menar. ”Badger also means harass.”

Jag tyckte att jag kunde engelska när jag flyttade hit. Men alla pratade med andra dialekter och brytningar och de använde så himla många ord jag aldrig hört förr och det finns så sjukt många inbyggda skämt och gliringar och sarkasmer i helt vanlig vardagsengelska, den där man gaggar med killen i jourlivset eller de andra morsorna som man tar en kaffe med när man har lämnat i skolan.

Därför är jag extremt lyckligt lottad inom kompisar. De har tagit sig an den krulliga invandrarmamman med märkliga hattar. De pratar långsammare när jag ber dem, upprepar vad de just sagt tills jag fattar, lär mig idiomatiska uttryck, rabblar synonymer, förklarar referenser jag saknar för att förstå. De står ut med min Fargo-accent utan att retas alltför mycket och nuförtiden kan vi diskutera precis allt, för jag törs prata utan att veta exakt vilka ord jag ska använda redan när jag börjar hävda något.

Visst går det att lära sig språk genom att traggla grammatik i skolan och gå kvällskurser och lyssna på pedagogiska uttals-guider genom diverse appar. Men för att på riktigt komma in i ett språk krävs det att man använder det sådär som man bara gör när man lever i det: får det på lappar från skolan, äter middag med det, går till doktorn med det, förklarar hur man vill bli klippt på det, ber om hjälp med att hitta häftmassa i affären på det.

Och jag är så himla tacksam för att mina brittiska vänner låter mig hålla på, och jag får vara kompis med dem på engelska och gud vad de lär mig, dagarna i ända. Jag vill ge tillbaka på något sätt, men vet inte om det räcker med att lära dem bitar av texten till ”Hörumej bae” på puben.

Därför tänker jag att ni kan ge tillbaka, i mitt ställe? Hitta en ny kompis som inte talar svenska så bra (än). Prata med den, lär den allt du kan, förklara vad försäkringskassan och grävling och pesta betyder. Låna ut böcker. Gör för din kompis vad mina här har gjort för mig. Tack på förhand. Lovar att inte badgera dig.

(Amelia 14, 2016)

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Att komma hem ska vara att grannen är glad över att man inte är död.

Först tror jag att det är hans pung som hänger ut genom shortsen, där han sitter på sin förstutrapp med en kopp te. Min familj och jag kom hem till London kvällen innan, efter att ha varit osynliga i grannskapet i goda tre veckor. Hunden måste få sin promenix. Grannen måste få sin kopp te.

”Rebecka!” Jag inser att det inte är hans pung som hänger där till ganska allmän beskådan, utan hans mage. Den liksom väller, rinner, fröjdas ner från den kroppsdel som brukar kallas just mage. Ner genom hans rymliga kortbyxor och sedan kikar den ut genom byxbenet; som en… tja, pung i samma storlek som hans huvud.

”Halloj, hur är det?” säger jag. ”Som vanligt”, säger han. ”Vi kom hem igår”, säger jag. ”Jaja, inget undgår mig. Jag tittar ofta ut genom fönstret, vet du.”

Han är någonstans mellan 50 och 70, stor som ett hus och skallig. Hårigt bröst, hårig rygg, badtofflor från Adidas året om. Det vet jag, för jag tittar också ut genom fönstret då och då. Han har en röd katt som brukar dricka ur rännorna i taket på mitt trädgårdsskjul. Han bor där med sin mamma, Maria, och när någon ringer på deras dörrklocka låter det som ett brandlarm. Ibland lyssnar de på opera. Ibland hör jag honom kissa genom deras ständigt vidöppna toalettfönster. Hans mamma köper all mat, han hostar, han sitter oftast i sin breda vita fåtölj i vardagsrummet med en dator i knät. Om han råkar titta upp just när jag går upp för vår förstutrapp vinkar vi.

Jag ser hela hans och halva min bakgård från mitt köksfönster. Min gräsmatta är som fnöske, hans är frodig, mörkgrön i en underbar nyans. Han har hundra krukor med olika örter och vackra blommor och små skott på sin. Jag har en smultronplanta som nästan alltid dör, men sedan återupplivas på ett närmast magiskt vis genom två liters-vattningar. En gång erbjöd han min man en japansk chiliplanta. Min man avböjde vänligt. Jag blev bestört. Allt jag vill med det här livet, i någon mån, är att Tony ska ta sig an mig och min olyckliga kärlek till växter.

”Jag visste ju att ni var i Italien”, säger han. ”Jag blev orolig.”

”Va?”

”Jag läste om jordskalvet. Jag blev orolig att ni var i närheten.”

Jag blir faktiskt rörd. Sedan går jag till jourlivset för att köpa mjölk, yoghurt, ost, smör och bröd. De har även glutenfritt bröd i mitt jourlivs. Föreståndaren kramar mig och säger: ”Äntligen är du tillbaka! Jag blev så orolig när det var på TV om ett jordskalv.” Och jag betalar mina varor och försöker spela tuff. Men jag har bara bott just här i ett år. De räknar med mig, eller åtminstone vill de inte att jag ska dö. Jag blir så glad.

(Borås Tidning, 4 september, 2016)

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Sommaren gick

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Jag har alltid varit rädd.

Jag ska hem från några kompisar som bor bara tre kvarter bort. Jag är inte rädd. James säger att han ska följa mig. James är kanske den spinkigaste personen i östra London, det enda han skulle kunna skrämma någon med är sitt Wolverine-lika skägg och hår som liksom sitter ihop. Men han är man.

Jag inser att jag har blivit så van vid rädsla att jag inte ens reflekterar över den längre. Jag gick från nattbussen i Brämhult hem till vårt hus. Och var rädd. Jag gick genom Rosenlund i Göteborg efter fantastiska kvällar på Nefertiti. Och var rädd. När jag var 23 och gjorde praktik på SVT och en kväll kommenderades att vara kvar tills vi klippt färdigt ett inslag, bad jag om ett taxikort. Jag skulle åka hem senare än tio till mitt kollektiv i en halvstökig förort. Min dåvarande chef viftade med ögonbrynen och frågade om jag talat med någon psykolog om mina ”nojor” och min ”rädsla”.

Den chefen var så klart en man. Det var ju inte hans fel, men han saknade en erfarenhet som i princip alla kvinnor har. För kvinnor vet hur det känns att vandra ensam genom något mörkt, en park kanske, och försöka upptäcka skuggor i buskarna. Alla heterokvinnor vet hur det känns att vara lite full och kanske vilja ligga men inte vara helt säker, och därför vågar man inte följa med hem på te eftersom det skulle kunna sluta i något jävligt jobbigt. Några kvinnor, bland annat jag, vet hur det känns att bli jagad hem från nattbussen, lägga pengar man inte har på taxi, att hets-sms:a med sina vänner på väg hem.

Som jag lever i dag, 39 år gammal, lagligt gift med en man och med två barn och hund och ett eget litet hus och kläder av mer täckande natur, skulle det kanske, kanske vara värt att anmäla ett övergrepp.

Rebecka 23 hade varit i en sämre situation. Hon gick ibland ut i en skinnlapp över tuttarna, jättekort kjol och ett glatt humör. Hade jag blivit våldtagen då hade det mycket troligt resulterat i ytterligare en sådan där vidrig tidningsnotis om ”åtal nedlagt” och ”hon hade jättekort kjol och var full så den anklagade förstod inte att hon inte ville ha analsex medan hon sov”. Kvinnor är så vana vid rädslan att vi anpassar våra liv efter den. Jag har inte ens tänkt på hur jävla sjukt det är, förrän en spinkig Wolverine erbjuder mig sitt spinkiga beskydd.

(Amelia 13, 2016)

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Heat wave

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Det är skönt att inte vara unik.

De säger att varje snöflinga är unik, men vem bryr sig? Det är väl kul att tänka på i två sekunder och sedan har snöflingan smält på din halsduk. Folk däremot. Att vi är helt speciella och specialiga och knäppa och kloka på våra alldeles egna vis. Allihop. När jag tänker på det har jag ägnat rätt mycket av mitt liv hittills åt att vara så mycket just jag, Karin Rebecka Åhlund, att det nästan är löjligt. Jag har tvingat min mamma att sy supermärkliga kläder åt mig, köpt hattar som får barn att börja gråta, färgat håret i alla regnbågens nyanser och några till, tatuerat mig, skrivit dikter, försökt komma fram till vad just lelle JAG vill och tycker och önskar mig och drömmer om.

Hela vårt samhälle uppmanar liksom till det. Att vara så unik som möjligt, att berätta om det på sin blogg, att tänka saker ingen annan tänkt förut. Att uppfinna en ny app som gör oss rika, att ”bara vara sig själv” så man inte blir hemskickad från Paradise Hotel, att följa sitt hjärta och allt vad det nu heter.

Sedan flyger jag flygplan. Världen är så stor så stor, Lasse Lasse liten. Jag ser hur många andra människor det finns. Jag går runt ensam i en av världens största städer där ingen vet vem jag är. Jag talas vid en stund med en annan människa, en jag aldrig träffat förut, inte vet någonting om och som jag aldrig kommer att träffa igen. Någon är jag snäll mot, sedan gör jag fingret mot någon som kör för fort över ett obevakat övergångsställe. Det är som att försvinna lite. Lelle jag är bara en av över sju miljarder unika snöflingor som går omkring och är speciella. Havet är djupt, himlen är hög, det finns hur många återvinningsstationer som helst förutom den jag går till med tomburkar.

Det svindlar, men det är också skönt. Det spelar inte så himla stor roll om jag begår ett misstag, eller inte blir miljonär, eller inte någonsin i livet igen kommer att lyckas springa fem kilometer utan att stanna. Jag kan lukta svett och vara en halvdålig mamma, men i det stora hela är jag varken sämst eller bäst. Jag bara är. Unik kanske ibland, men det är okej att bara knalla omkring och vara en av sju miljarder, också. Avkopplande. Befriande. Jag kanske låter tråkig, men jag lovar att det finns någon som är tråkigare.

(Amelia 11, 2016)

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar