Dagens i-landsproblem

Sitter här och försöker acceptera det faktum att att flytta i det här jävla landet är ett sådant härke. I Stockholm tar det två dagar att sälja en lägenhet. Här tar det i bästa fall… jättejättelång tid. Vi har ”sålt” lägenheten och ”köpt” ett hus i Stoke Newington. Sedan oktober är ärendet hos advokaterna som man måste koppla in här, och de tar evigheter på sig dessa advokater, och allt kan fortfarande hända, vår köpare kan dra sig ur och vår säljare kan bestämma sig för att nä fan, vi flyttar inte till Cornwall. Vi slutade städa för länge sedan ”eftersom vi ända ska flytta snart” och inför visningen ställde vi in typ en femtedel av våra grejer i storage. Vilket gör att mina tofflor är i storage, min vinylspelare är i storage, min favoritmössa är i storage (hoppas jag, annars har jag tappat den). Jag vet, jag ska tänka på hur kvinnorna i Afghanistan har det. De har ingenting i storage.

Annars är jag väl ganska glad, tror jag.

Blir ni arga när någon som är nykter påpekar att barn inte gillar när vuxna dricker? Jag skrev just såhär på Facebook:

”It’s beginning to look a lot like Christmas innit, drunk Santas having shouty conversations everywhere! But we do Christmas for the kids, right? Take it from someone who’s seen alcoholism both in her father and in herself: it’s not pretty. ‘I like it when mum and dad and grandpa are drunk’ said no child ever. I’m not being judgemental here, just if you find Christmas too hard to do without sedating yourself, maybe you’re doing it the wrong way? With the wrong people? There’s always an alternative, there’s always help if you need it. Lots of love”

Medan jag fortfarande drack hade jag blivit vansinnig på mig. Jag tyckte att nyktra var tråkiga och att nyktra alkoholister var nyfrälsta sektanhängare. Men det var ju för att jag levde i djup förnekelse av min beroendesjukdom och alla möjliga sätt den yttrade sig på. Det är för mig omöjligt att förstå normala människor som kan ta ett eller två glas vin och NÖJA SIG med det. För mig är ett glas för mycket, därför att hundra inte skulle vara nog.

Aja, jag kan kosta på mig att vara en goodie two shoes, det stör mig inte så våldsamt vad ”folk ska tycka”. Antagligen tycker de ingenting alls! Så är det ju oftast. Men berätta gärna hur ni känner i frågan. Jag kan ju bara berätta hur det är för mig. Och försöka pracka det på andra som inte gjort något ont mer än att vara kompis med mig på Facebook, uppenbarligen.

 

Annonser
Publicerat i Uncategorized | 6 kommentarer

Köper mig olycklig

Om det här är att ”tagga ner lite med julklapparna” så vill jag inte veta vad tagga upp skulle se ut som. Varje år.

Min sämsta julklapp någonsin var när jag fick ett rött set bestående av trosor, bh och nattlinne med julgranar på, av mamma. Jag var i en känslig ålder (19) och blev liksom SÅRAD över att hon trodde att jag var en person som skulle ha på sig det där. Hon tyckte att det var ”lite kul” och det hade jag ju tyckt idag kanske, men då blev jag så arg eller vad det nu var så att jag började gråta. Överlag är det en märklig grej tycker jag, detta med sexiga underkläder till jul? En H&M-tradition, men jag har alltid undrat vem som byter underkläder till julafton? Är det samma personer som byter gardiner till jul? Jag har ju inte ens gardiner. Bara fleecestrumpbyxor, underställ och mamelucker i merinoull.

Hur som helst fyller Betty elva idag, så jag har alltså varit en mamma i elva år. Dock ej köpt julunderkläder till någon, någonsin, än.

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Afraid of weights

Det är en fantastisk morgon i östra London: klart, kallt och chemtrails över hela himlen. Vi hade födelsedagskalas för Betty i lördags, på bowlingen i Westfield. Jag pratade med de andra föräldrarna om hur ljust det ändå är här även i december. Att det är det som aldrig kommer att få det att kännas lockande att flytta hem igen, mörkret, jag minns hur det blev värre för varje år. Livet som mullvad. Vädret kan vara jävligt här också, verkligen, men det är inte samma mörker. (Jag är medveten om att jag gör en stor affär av detta när jag pratar med britter och italienare, jag påminner om någon från typ Kiruna som kallar Stockholm för Fjollträsk och säger att ingen som inte joggat i minus 35 vet vad kyla är egentligen. Det är okej!)

Igår fick jag en ny vän och om en timme ska jag gå och träna med Stuart. Jag tränar normalt med Alice men hon är i Australien och jag är lite orolig för att träna med Stu. Han tränar Johannes i vanliga fall och har varit soldat. ”He won’t take any of your drama”, sa Alice innan hon stack. Aja, jag kommer eventuellt inte att dö. Alltid något.

Kollade klart på The Crown igår och känner tacksamhet över att ej vara kunglig, fy vad jobbigt det måste vara. Enda fördelen jag kan se är att någon annan tränar ens hundvalpar till att bli rumsrena. Jag ska posta min senaste krönika sedan, den handlar om det brittiska kungahuset, corgis och tamponger! Åh, nu blev ni allt sugna va.

I lördags var det även exakt fyra år sedan vi flyttade hit. Men det är bara det sista året som verkligen räknas för mig, eftersom jag fortfarande drack fram tills dess. Jag blev inte alkoholist av att flytta till London men det var här botten gick ur så att säga. För att det var så lätt hänt. London är en perfekt stad om man är törstig, men det har också visat sig vara en perfekt stad att gå in i recovery. Det är jag också oändligt tacksam över.

Sista veckan innan jul, let’s Doris. Puss och kram till dig som läser detta, strunta i pussen om det känns påfluget, jag är lite förkyld också.

 

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer

Köpt lycka

Jösses i min lilla låda. Igår åkte jag ”in till stan”, alltså Oxford Circus, för att köpa alla julklappar på en dag. Det var mycket trivsamt, dels för att jag hade föreställt mig helvetet på jorden och dels för att det är så härligt att köpa fina saker till folk man tycker om. Jag noterade i huvudet hur Regent Street med omnejd är fullkomligt styrt av svenskar: Arket, Cos, H&M, Weekday, Monki, & Other Stories, Byredo, Acne, Fjällräven, Sandqvist. Och det är svenskar som handlar där också, äldre par med kartor och unga tjejer som släpar en liten rull-resväska och bär på någon jättekasse från Primark.

Fick kaffe och Pärlan-kolor hos min kompis som jobbar i Acnebutiken. Sedan kände jag en viss mättnad på konsumtion och gick på möte med min supportgrupp istället. Men det är ändå fantastiskt hur att köpa grejer fortfarande får mig att känna mig som att Jag Får Något Gjort, trots att det mest betyder Mindre Tid Att Verkligen Få Något Gjort. Särskilt som 55:an tar hyfsat god tid på sig till Hackney i rusningstrafik. Mmm.

Men innan jag åkte dit frågade studierektorn på barnens skola om vi scandis tagit illa upp under julkonserten när barnen sjöng ”There will always be an England”. Jag sa att jag inte hade det. För det hade jag inte. Men det är fint att hon tänker tanken, tycker jag. Och att de förklarar för barnen att den sången skrevs när England skulle in i andra världskriget och att det var för att stärka folk. Kontext. Det tror jag på riktigt att barn förstår. ”Såhär tänkte folk förr, förut visste vi inte att det här kunde tolkas såhär eller upplevas såhär, nu gör vi/ säger vi inte så längre.” Eller är jag överdrivet positiv nu.

Annars då? Frusen och trött, men ganska glad och full av text som vill ut. Hoppas ni har en fin fredag!

puss

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Merkurius kämpar på

Idag regnar det underifrån men skit samma, jag är så glad! Min skrivkramp har släppt. det hände igår. Först skrev jag massor och sedan landade något i mitt knä tack vare en annan människa och nu har jag skrivit i ett flöde, ni som vet hur det känns vet! När det bara blir som det ska, utan att man ens kämpar eller sliter sitt hår. Inget blod, bara lite svett kanske, och tredje koppen kaffe just nu.

Det är Lucia men ingen bryr sig, dock ska jag strax till skolan där det är årlig julkonsert med både Betty och Bodils klass. Brukar vara en ganska syrefattig tillställning på en och en halv timme i salen som jobbar trippelt som bamba, gympasal och lekhall. Betty ska spela solo-piano och Bodil ska sjunga, eventuellt spela trombon också. Man vet inte, vad som helst kan hända, det är hur som helst viktigt i deras skola att inget kristet nämns eftersom elevgruppen är typ 60 procent muslimer. Ingen lider av detta.

Just nu hör jag hundarna smaska, de har börjat äta på sin egen korg, det kan ju inte vara hälsosamt. För att vara före detta gatuhundar är de verkligen inte särskilt rädda om sig. Scout lite mer än Lillabo; Lillabo äter sniglar och egentligen allt utom sten. Så fort jag rör mig följer båda efter och ser ut såhär i fejorna: ”VAD SKA DU GÖRA KAN VI HJÄLPA TILL MED NÅT?”

Igår på Instagram scrollade jag förbi Stormzys konto och då hade han postat en bild där Bettys polare Federico och Stanley var med i ena hörnet. De spelar fotboll och på något sätt ingår de i videon till ”Blinded by your grace pt2” som även var den första låt om gud jag hörde efter att jag, eh, började tro på gud. Väldigt mycket musik i genren jag gillar får en ny botten när man förstår konceptet tro. Ett tips, bara!

Nu ska jag fortsätta på den inslagna linjen och skapa text. Första gången det känns KUL på mycket, mycket länge. Vilken grej.

Puss och glad Lusse!

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Dammar av mig själv

Snart har vi bott i London i fyra år. Jag får fortfarande inte rösta här, för de är inte nöjda med hur jag legitimerat mig, jag måste komma in med en gasräkning som inte är äldre än tre månader eller en kopia på mitt pass. ASAP. Jag har så fruktansvärt stora problem med att få den sortens saker gjorda.

Just nu sitter jag och glor på ett Lucia-tåg i trä som vi fick av vår granne en trappa ner på Åsögatan, Marianne, som skrev ut antibiotika till mig den där olycksaliga vintern när jag hade mykoplasma och doktorn på vårdcentralen bara ville ge mig alvedon. Det är kallt som fan och Scout blev rädd för en snöklump idag, en rest av positivt tänkande barn som byggde ”snögubbar” i London Fields i söndags. Patetiskt.

Jag har haft svår skrivkramp sedan jag blev nykter för 14 månader sedan. Men det kan hända att den håller på att släppa nu. Jag går igenom gamla texter och inser att jag vet hur jag låter nu, en del av det gamla stämmer, men merparten måste skrivas om. För vem vet jag inte. Jag har sagt upp mig från Amelia, där jag skrivit krönikor i många år, och måste nog antingen lära mig tatuera ordentligt eller kanske ta jobb på ett fik. Jag gillar ju att tala om vädret med människor jag inte känner och även kaffe tycker jag om. Det vore kanske perfekt!

Skönt att ha en hemlig plats på internet där jag kan skriva ändå. Kanske måste börja använda nagelbandsolja, mina händer har reagerat mycket kraftigt på att det är kallt för en gångs skull. I morse vaknade jag klockan fem och läste Sally Rooney tills hundarna fattade att jag var vaken och ville hänga med ut. Har slutat städa också, under rubriken ”vi ska ju ändå flytta i januari inshallah” så det kanske kan bli något skrivet innan dess.

Om du läser detta så skickar jag kärlek och ljus! Det är ju snart jul och allt.

Publicerat i Uncategorized | 5 kommentarer

När jag gav upp Lars von Trier (och hans äckliga producent)

”Everyone has a plan until they get punched in the mouth.” Låt mig travestera Mike Tyson: alla har en idé om att det går att skilja på konst och konstnär, tills de får en bildlig smäll på käften.

Detta gör vi i princip uteslutande därför att vi är vana vid att patriarkatet ska ha sitt, vi är så rädda att patriarkatet ska känna sig hotat eller obekvämt, eller kanske bara lite olustigt? Patriarkatet ska ha mellis och rena strumpor, och patriarkatet blir så ledset om man säger emot så det gör vi inte. Vad duktigt patriarkatet är, som kan måla så fint och vara ett geni och göra så Viktiga Filmer! Inte ska vi klanka ner för att patriarkatet tafsar på en praktikant. Eller kallar kvinnor för luder. Eller runkar i en blomkruka. Eller våldtar tonåringar. Eller…

Jag har verkligen testat strategin, att skilja på konst och konstnär. Vad trodde ni, jag har lyssnat på rap sedan jag var elva år. Men min, lyckligtvis bildliga, smäll på käften kom i veckan när det uppdagades vad som pågått i kulisserna under Lars Von Triers inspelningar. Hur både han och hans producent systematiskt trakasserat och begått övergrepp mot kvinnor i alla år. Det hade kunnat vara vilken skandal som helst som avslöjats under de senaste veckorna, men just den här knockade mig.

På grund av filmen Breaking the Waves. Det gäller även Von Triers senare filmer, men Breaking the Waves drabbade mig på ett sätt som jag än idag inte hämtat mig från. Ett konstverk är skapat av en annan människa. Annars är det inte ett konstverk, då är det guds verk, även om konsten kan få oss att känna oss nära gud.

Och eftersom Lars von Trier är en människa, och jag är en människa, så ser jag vad han tänkt, idéer och uppslag som lett honom till den tröstlöst mörka berättelsen om Bess. När jag ser filmen ingår vi i en sorts gemenskap: detta ser vi, detta finns, detta är djupt oroande.

Men med (i och för sig inte enbart nya) vittnesmål håller det inte längre. Jag förstår nu att von Trier möjligen tänkt samma som jag, men dragit helt andra slutsatser. Slutsatser som är obegripliga att ens sätta sig in i. För att inte tala om hur arbetsmiljön för kvinnliga skådespelare, assistenter, scriptor, fotografer och så vidare, sett ut. På exakt samma vis som en vacker kappa förlorar sin skönhet när vi får veta att den sytts av en 7-åring i Pakistan som hotas med stryk om hen behöver gå på toaletten.

Det outtalade kontraktet mellan regissör och betraktare bryts i samma sekund som Björk berättar hur hon behandlats av von Trier och hans producent under inspelningen av Dancer in the dark. Det håller inte längre, ursäkterna är slut, ingen konst är så enastående att den motiverar mänskliga offer.

Alla har en plan tills de daskar fel person på stjärten.

(Borås Tidning, 171105)

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar