Förlåt, men t.ex. detta har hänt sen sist.

Jag tittar på dig nu, Ansi ❤️

   
    
    
    
    
    
    
    
 

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Ett vackert semesterminne av en lycklig familj

IMG_6055

En gång satt jag med min familj på en strand i Cabarete i Dominikanska republiken. Hela förmiddagen hade vi ridit över stranden, på jättetrötta hästar som luktade toalett och hade loppor stora som skalbaggar hoppandes i manarna. Vi var svettiga, hungriga och små små sandkorn hade fastnat överallt i solkrämen. Blodsockernivån tog fram det sämsta i oss alla.

Plötsligt kom en brunbränd, jättesöt unge kutande förbi oss. Direkt efter detta modellbarn kom en glad golden retriever, och sedan två lite större, lika snygga barn. Sedan en mamma med en vacker sarong knuten runt höfterna, och sedan en deffad pappa som löpte ner till sina barn i havet, kastade upp dem i luften, skrattade. De plaskade och stojade. Mamman satte sig på stranden med en stor picknickkorg och vinkade till sin familj. Alla hennes barn kunde simma.

Min familj satt i skuggan under en skruttig palm. Plastmöblerna på stället där vi snart skulle serveras semesterns äckligaste lunch klibbade mot våra lår. Vi slutade bråka och bara glodde. Att titta på den här härliga familjen var som att se en lite väl överdriven reklamfilm för Vingresor. En Perfekt Familj på Underbar Semester. Pappan passade på att kitesurfa lite medan resten av ligan åt croissanter och exotiska frukter som vi i min familj aldrig ens sett förr. Vi fick in några ledsamma korvar och sladdriga pommes frites. Jag petade i mig lite ketchup och tänkte på döden. Sedan gick den deffade pappan upp ur havet, som någon sorts havsgud, och tungkysste sin fru.

Ibland säger folk att de familjer som verkar lyckligast utanpå är de som har mest mörker under ytan. Att den där skimrande familjelyckan är ett Instagramfilter, och att i själva verket kommer deras barn att tillbringa resten av sina liv i ett dunkelt rum hos en terapeut.

Men jag tror inte det är sant. Jag såg med mina egna ögon hur lycklig och bekymmerslös den där familjen var. Och om jag någon gång tvivlar på mitt eget omdöme, kan jag bara fråga min egen familj om de minns ”Den Lyckliga Familjen i Cabarete”. Det gör de. I vår familj är det mer såhär: jag hinner klappa Johannes lite på armen. ”Vad fin du är”, säger jag till kuddstrecken på hans kind. Betty säger: ”GET A ROOM.” Jag säger: ”Var du glad över att vi inte skilt oss än.” Betty säger: ”Men ändå.” Bodil säger: ”Get a life.” Ibland är familjelycka att kunna mötas i sarkasmer. Det är inte sämre, bara olika.

(Amelia 8, 2015)

Publicerat i Uncategorized | 6 kommentarer

*tumbleweed blåser in*

Jag har: sovit i tält, varit i Bath, konstaterat att min snok inte är bruten, slutat med socker, kaffe och vin, börjat flyttpacka, fått panik över Miss Piggy-kräkningen på det jag tänkt skulle vara min privata Ingmar Bergman-toalett i nya huset, läst The girl on the train och börjat på Stål, upptäckt att jag har hår på benen som är ca svarta, signat upp för att sälja saft på summer fair i barnens skola, mött en halvnorsk healer, spått, börjat med en spring-rutin. Vad har ni gjort?

Publicerat i Uncategorized | 6 kommentarer

Diskuterar Ty Dolla Sign med Linda Spåman

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Drömmen om Ester/ Anna Jörgensdotter

Jag antar att alla skapande kvinnor (förmodligen alla kvinnor) mött honom. Mannen som försöker ta ner en. Kanske genom att inte ens bekräfta ens existens. Kanske genom att säga att man inte borde be om betalt för sina verk; ”att någon tycker att det du gör är trevligt är väl ett arvode i sig?”. Kanske genom att helt enkelt, i manlig pompa och hybris, se sig nödgad att kritisera ens gärning och begåvning på inga grunder alls.

För konstnären Ester Henning var den mannen Anders Zorn. Denna i princip helgonförklarade, mycket traditionella målare som ”var där med sina penslar trots att kvinnorna ville vara i fred”, som Ester tänker. Hur han levde som en sorts världsstjärna/ maffiaboss i Mora, där Ester växte upp. Han viftade bort henne som man viftar bort en störig fluga, sa åt henne att hon var färgblind, och att skulptur inte var kvinnogöra.

Ändå flyttade Ester till Stockholm för att gå konstskola och, givetvis, samtidigt arbeta för sitt uppehälle. Det gick förhållandevis bra med konsten. Sämre med själva Ester, som fick diagnosen schizofreni och levde två tredjedelar av sitt liv på olika mentalsjukhus. Till slut träffade hon en kurator som gav henne färger, penslar och papper. Idag betraktas hon som modern, före sin tid, mycket begåvad och egensinnig, pilutta dig gamla Zorn-gubbe.

Drömmen om Ester är Anna Jörgensdotters dröm om Ester, och den är så många saker samtidigt. Förutom ett varsamt, inkännande porträtt av Ester Henning, är det en kommentar till myten om det manliga geniet. På sätt och vis tycker jag att man kan se Esters historia som ett bevis för tesen att psykisk ohälsa har tydliga socioekonomiska orsaker. Vad hade det blivit av hennes konst om hon fått studera på dagarna utan att ha jobbat hela nätterna och ständigt behöva oroa sig över mat och husrum? Vad hade det blivit av hennes diagnos om hon varit överklassman?

Drömmen om Ester är också en sorts samtal med samtidens skapande kvinnor. Om villkor, övertygelse, störande element. Förväntningar, hopp och drömmar. Att vara kvinna känns ju ibland som en sinnesjukdom i sig. Som att leva i en fördomsfull, ihoptryckande, förminskande liten kub där man inte riktigt får plats om det inte anstår en att göra sig mindre än man är. Anna Jörgensdotter får med allt detta, på ett sätt som påminner lite om Kristina Sandbergs trilogi om Maj. Samma intuitiva, livaktiga känsla, samma real-poesi.

Drömmen om Ester är en ömsint dröm, som tuggar sig igenom både mörker och ljus och berättar något om vanmakt, uppror och den där konsten som bara måste ut.

(Borås Tidning, 150529)

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

What it do

                        

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

När jag blev utskälld för att jag är glutenintolerant och älskade det.

Min kompis är uppvuxen i östra London och en dag tar hon mig till sitt stamställe på Bethnal Green Road. Det är en minimal lokal med träpaneler, speglar som är så gamla att de svartnar och exakt så många stolar och bord som går att knö in på trettio kvadratmeter. Samma italienska familj har ägt och drivit denna skolbespisningsliknande restaurang sedan 1902 eller något sådant. Jag har hört folk prata om det som ett ställe de går till när de behöver kolhydratladda inför en cykeltur på trettio mil. Alternativt kurera en särdeles elak baksmälla. Jag bläddrar i den pasta- och pizza-stinna menyn och blir mätt innan jag ens kommit förbi förrätterna.

Om ni någon gång känner ett trängande behov av att bli högljutt hånade för att ni är glutenallergiker, skulle jag varmt vilja rekommendera er att gå hit. Anna, min kompis gamla kompis, är smutsblond, superenergisk och gapig. Ingen i den trånga lilla lokalen kan vare sig undgå att mitt tarmludd slits bort om jag äter vetemjöl, eller vad Anna anser om den saken.

”Detta är det löjligaste jag någonsin hört!” ropar hon femtio centimeter från mitt öra. ”Vadå, inte gluten! Det är något med yoga och trams, eller hur! Drick någon kallpressad grönsaksjuice, why don’t you, när du ändå håller på! Bah!”

Om det fanns VM i utskällning skulle Anna vinna varje år. Ändå känner jag mig märkligt upprymd, liksom glad, särskilt när jag inser att hon faktiskt inte kommer att spärra upp mina käkar och tvångsmata mig med glutenmakaroner. Det här är bara ett mysigt sätt att umgås. Och att bli utskälld är lite samma sak som att bli accepterad, vilket för mig då har gått på bara några minuter eftersom jag kom hit med en stammis.

Jag får stekt ägg, kyckling och två kilo stekt potatis på en tallrik stor som en barnpool. Min kompis försöker beställa sallad men se, det går inte för sig. Hon råkar ha träningstajts på sig, och då tänker Anna inte tillåta henne att bara äta sallad. Hon får också ägg, kyckling och två kilo stekt potatis. Det är bara att trycka i sig.

En rakad kille i Stone Island-jacka sitter i ett hörn och fyller år. 22, visar det sig, när hela restaurangen stämmer upp i Happy Birthday. Han rodnar över hela skallen. Sedan tipsar Anna mig om att komma tillbaka klockan halv fyra på fredag, för då kommer det alltid en 92-årig dam hit, hyssjar alla och plockar fram en plastmikrofon som hon sjunger gamla klassiker i. Jag längtar.

(Borås Tidning, 150524)

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar